Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malmberg, Bertil, Flöjter ur ödsligheten, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Månsken och vind
BERTIL MALMBERG
BERTIL MALMBERG: Flöjter ur ödsligheten.
Bonniers 1941. 5: 50.
Under den period som nyss förflutit har
Bertil Malmberg varit ett fulltonigt instrument
för tidsbetingade dikter: visioner av
världs-undergång, mättade med rysning och
fascination, samvetsdikter slitna mellan deterministisk
fatalism och ångestfull självanklagelse. Men
i sin nya diktbok är Malmberg i viss mån en
annan, mera lik sitt diktarjag från tidigare
perioder, befriad från tidsdiktarens
förpliktelser, attityder och mera allmänna
problematik. Nu är han bara sig själv och identifierar
sig blott med det som tycks honom ge uttryck
åt hans eget innersta väsen: irrande ljussken,
ödsliga träd, susande vind. Samtidigt har hans
dikter blivit annorlunda: mindre formbundna,
kyligt arkitektoniska och plastiskt draperade.
Det är inga omspännande tankekompositioner,
ingen stor orkester, utan blott antydningar,
anslag, melodier som strax förtonar igen, något
i släkt med visor och vindharpa, eller toner
från en ensam flöjt, enkla, innerliga, bevekande.
Hans dikter är mera musik än förr: svävande,
förbidragande musik; mindre av
framskulp-terad tanke och bild.
Från en måhända konstlad eller
missförstådd gemenskap är nu diktaren återbördad
till ensamheten och känner sitt livs ödeskrets
slutas tätare omkring sig, förnimmer närheten
av stora mörker, av framsmygande kyla och
hemlighetsfull död. Det skrämmer honom
något, men lockar honom ännu mer: vad
väntar väl bortom kropparnas och de fasta
formernas gräns? Glimtvis skymtar eller anar
han den stora kosmiska oron, förlösningen,
förvandlingen bortom allt det mänskliga, de
befriade krafternas spel i en sällsam förening
av jubel och klagan. Han förnimmer rysningen
och tjusningen inför närheten av det
heligt-demoniska, okända. I naturen lockar det
trolska, det utommänskliga, och inom honom
rör sig dunkla krafter som vänder sig mot
män-niskoformens otillräcklighet. Hemlighetsfullt,
förhäxat mumlande som vore det en
besvärjelse, talar han om ”det mycket gamla, det
som är äldre än år” och om ”det vandrande
bruset, bruset som kastas från gren till gren”.
En av dikterna har också blivit en genomförd
besvärjelsescen mellan en gumma och en
flicka: ett stycke magisk ordkonst som borde
kunna mäta sig med varje motsvarighet från
gamla tider.
I några dikter om ”Gudom” framför
Malmberg sin egen särpräglade gudsföreställning
och förklarar att han ingenting kan känna för
den traditionelle allsmäktige på härskartronen,
den över all levande ofullkomlighet och vånda
upphöjde:
Ur ensamt majestät och praktuppbåd,
ur envåldsskapet flyter intet gott.
Är skylös härlighet din gudomslott,
jag åtrår ej och ber ej om din nåd.
Men är du maktlös, evigt ett med det
som irrar, jagar och som dör och dör
— och är det denna enhet vilken gör
din gudom och odödlighet;
730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
