- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / November 1941 Årg. 10 Nr 9 /
731

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malmberg, Bertil, Flöjter ur ödsligheten, anmäld av Artur Lundkvist - Lindqvist, Ebba, Röd klänning, anmäld av Margit Abenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RECENSIONER

och är du den som till ett helt församlar
tid, kärlek, vissnande och klagoljud —
då är det efter dig jag famlar
och dig jag söker överallt, min Gud.

Detta synes mig vara religiös dikt som är både
personlig och gripande.

Skalden lever på ”silvertöcknets ort”, och
när han åter fäster en kvinna vid sig, yngre
än han, sker det inte utan oro över sin
framskridna, skugguppfyllda erfarenhet. Även under
kärleksstjärnan bevarar han oförminskat sin
kosmiska medvetenhet och kan inte se livet
som ett slutet nu: ”det är mer och annat än
jag och du”.

Virvlande skugga
tyckes mig allt jag ser.
Jag är bara en vind.
Vad är du mer?

Det under som står honom närmast är inte
längre kärlekens utan förgängelsens:

Någon ropade ur skogen mitt namn
denna veka, denna vindlösa höst.
Jag vill kasta mitt jordeödes hamn
och följa min förlossares röst.

Men bland alla de poem som med skönt vemod
och trånande intensitet besjunger höst och
vinter, lövfällning och frostnätter, kan han
också symbolisera dödsundret i en dikt av
ferlinsk nonchalans: den om voltigören herr
Sebastian som tycker sig göra sina bästa
konststycken gungande på månens horn, medan en
mule i cirkusstallet nosar på hans livlösa kropp.

Slutligen återvänder Malmberg till parken
som han så ofta diktat om och finner ännu
en gång i det ensamma, sköna trädet sin
symbol för livsförloppet. Omslutet av vintern är
det ännu fullt av minnen och ekande klanger,
men ”fåfängt rotens strävan når / mot djup
dem kronan icke mer förstår”. Det är nästan
utan bitterhet han genom trädet talar om sin
sommars obevekliga utplåning:

Men död är sommam, obevekligt död
och värdelös som ett förkastat bröd —

förintat varje sammanhang
med stumma lyrors, brustna flöjters klang,

när våren plötsligt bryter in

och jublar, jublar: Denna tid är min

— och över döda blad och spår

>den gröna, segerdruckna böljan slår.

Denna diktsamling ger på ett förfinat sätt
Bertil Malmbergs egenart och rymmer mycken
lyrisk skönhet. Ur några synpunkter är den
kanske dock inte lika betydelsefull som hans
tidsdiktning med dess storslagna förening av
tanke och vision. Artur Lundkvist

Kärleks- och minnesdikter

EBBA LINDQVIST: Röd klänning. Bonniers
1941. 3: 75.

Denna den svartaste av dagar
bar jag en klänning, lysande röd,
så trodde jag alla skulle förstå,
att nu var min älskade död.
Min klänning var röd.

Röd som smärta,
röd som blod.
Kanhända ingen förstod.

Den sörjande i sin röda klänning vandrar
längs landsvägen, finner överallt kvinnor som
sitter och berättar om någon de mist: en som
var den snällaste som fanns, en vän, den enda,
som nu är borta.

De har ingen heller att ge det åt.
De ger det åt den som går förbi.
Ingen blodröd bitter förtvivlad gråt,
som hackar sönder det ordet vi.

Vi, vi, vi

blev ett annat ord på en enda dag:
Jag.

J-a-g.

Det ropar så stort ifrån överallt
ett enda ord frysande kallt:
J—a—g.

Den brinnande, svepande titeldikten ger både
i anslag och genomförande en sammanfattning
av innehållet i Ebba Lindqvists sista
diktsamling med det i förstone frapperande namnet
”Röd klänning”: den består — så när som på
ett mindre avsnitt — av kärleksdikter och
avslutas med tre minnesdikter, mycket vackra,
mycket höga och stilfulla, över någon som är
död. Över alla dessa passionerade bikter vilar
det något av gåta och gåtfullhet. De är på
samma gång stolt öppna och sammanpressat
förtegna, tangerar aldrig den privatpersonliga
sfären. I en längre dikt, ”Sappho”, ser Ebba
Lindqvist den grekiska skaldinnan som den
gåtfulla som gav och gav hänsynslöst av sitt

731

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 24 23:24:37 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-9/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free