Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malm, Einar, Ankargrund, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
•domän; desto mer har han intensifierat sina
uttrycksmedel, fördjupat sin
artistisk-mänskliga egenart och utvunnit det yttersta, det vill
säga något allmängiltigt, ur en livssituation
av speciell och säregen karaktär. Samvaron
med naturen, kännetecknad av en livslång och
svartsjuk förälskelse, har påverkat också det
formella, den gör sig förnimbar i versens
istruktur och kan ofta ända in i de minsta
språkliga skiftningar märkas i Einar Malms
konst. Denna diktnings ganska egenartade
teknik: den jämna och lugna, ibland nästan
klassicistiskt hänsvallande men av ett oväntat
motflöde, av plötsliga lynneskast då och då
sönderbrutna rytmen, det sträva, hårdföra
ordvalet, de överraskande, stundom kanske alltför
motspänstiga rimmens vresighet och knotighet
men också den monotont fallande, mycket
suggestiva metern i vissa poem av månkaraktär —
denna teknik torde genomgående (även där
innehållet har litet eller ingenting att skaffa
med skärgården och havsbandet) kunna
beskrivas med adjektiv vilka tillkomma också
den natur där han funnit ”sin ort” eller som
titeln på den nu aktuella diktsamlingen
uttrycker det: ankargrunden för sitt liv.
När denne diktare började sin bana, var
den typ han inpräglade i medvetandet och väl
också väsentligen motsvarade den
frilufts-älskande impressionistens, kanske en aning
neurotisk men utan djupsinne. Han var redan
då (åtminstone i vissa stycken) artistiskt
fullfjädrad, han målade förträffliga mariner, han
upplevde världen med sinnena, med hörsel och
syn, med lukt och smak och var utan
medtävlare när det gällde att förvandla en ansenlig,
ja, imponerande naturkunnighet till vacker
vers.
Då och då kunde han få ett utbrott av
aggressivt misshumör, vanligen vid åsynen av
stadsmänniskor, och han ådrog sig mycket
klander av socialt kännande personer för den
frenesi med vilken han värjde eller bemödade
sig att värja mot främlingarnas vanprydande
besök naturens orördhet och sin ödslighets
”idyll”. Otvivelaktigt var det mycket av
ego-centrisk esteticism i poetens attityd. Men att
denna betingades också av något annat och
mer, det skulle tiden uppenbara. Allt som hans
diktning framskred skulle det bli ådagalagt,
att vad den poetiska polemiken innerst
åsyftade, det var ingalunda att försvara ett reservat
för särlingar och ensittare, men väl ett reservat
för naturens lönnliga makter, för detta som
dånar i höstbruset och suckar i dyningen, som
går över de töckniga vidderna som ett
sjöfågelskri, sveper den ödsligaste höghets
mysterium kring örnens flykt, upplöses i månsilver
och har sin varelse hinsides det gemenligt
mänskliga. Den utåtvände impressionisten
avslöjade sig mer och mer som naturmystiker.
Den senaste boken innebär ett nytt steg mot
fördjupning. Den är som helhet långtifrån
otadlig. Den är ytterligt osovrad. Man skulle
saklöst kunna avvara ungefär hälften av
poemens antal, och flera av de återstående (av
vilka likväl åtskilliga äro goda exponenter för
Einar Malms konst) skulle med fördel kunna
underkastas en omarbetning. Svårast har man
att smälta den långa, halvsentimentala
uppsala-arabesken: den är sin poet absolut ovärdig.
Till gengäld skänker oss samlingen en
handfull alldeles oförgätliga poesier, oförgätliga
och utan motstycke i diktarens föregående
produktion. Läs dessa i koppar gjutna, lakoniska
tvåradingar, där ett ämne, som alltid vädjat
till Einar Malm, erhållit sin yttersta, sin
definitiva prägling:
Där brottet yr vid röda remmarpricken
flyger en silhuett som fångar blicken.
De vingarna, det svepet — blott en örn
kan gå så starkt i vädrets hårda törn.
En veteran från stor- och frihetstiden
kämpar han ensam här den sista striden.
Allt mindre fågel och allt färre säl —
och knappt en röst som vittnar till hans väl.
Men skarp som alltid är den djärva blicken —
och vidden fri bak röda remmarpricken.
Här kan ingenting förändras, läggas till
eller tagas från, här har uppenbarligen allt
blivit sagt, dikten är ”oförbätterlig”, det vill
säga fullkomlig inom sin ram och givenhet
eller med ett anspråkslösare men kanske
innehållsrikare ord — färdig. Ett stoff har blivit
uttömt.
Med samma nästan obönhörliga slutgiltighet
men på ett ännu storslagnare vis, storslagnare
och intensivare genom sin mänskliga
direkthet, är följande höstvision gestaltad:
Av ingenting är blicken skymd
under oktobers svalblå rymd.
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
