Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malm, Einar, Ankargrund, anmäld av Bertil Malmberg - Moberg, Vilhelm, Rid i natt! anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Hur praktfullt lövens gyllne brand
i fastlandsskogens mörka rand —
och svartblå stormar fjärden fram
med solgnist på var löddrig kam
till havs, tills havs. Den har ej gräns.
Den anar ej hur vanmakt känns.
Men han som kramar ekans kult
må hålla än så högt och fullt —
han vet att denna nya höst
ger mer än genklang i hans bröst,
den är en visshet utan nåd
som gör var livsstund dyr och bråd
men också minskar mer och mer
hans kraft att trotsa vad som sker.
Han tänker, medan skummet yr
och högt i vind sin båt han styr:
hur lätt att sjunga höstens lov
i ungdomsårens sommarlov,
hur lätt att prisa då dess prakt
i ord av maskulint förakt —
men nu, hur pressande och svårt
ju mera höstens liv blir vårt,
hur meningslöst, hur ofattbart
när gränsen skymtar, skarpt och klart.
Av ingenting är blicken skymd
under oktobers bittra rymd.
Nämner man slutligen jämte de anförda
dikterna också de tjusande och gripande strofer
med vilka boken begynner, strofer, där
samvetets röster blanda sig med blåsten i asparna,
där människoliv och natur mötas och
samman-virvla, då har man ur det alltför hastigt och
nervöst hopställda häftet framdragit en triptyk
av så fulländad skönhet, att genom den
diktsamlingen som helhet med alla sina
ojämnheter är sparad åt eftervärldens minne.
Bertil Malmberg
Rid i natt!
VILHELM MOBERG: Rid i natt! Bonniers
1941. 8: 75.
Om Vilhelm Mobergs roman ”Rid i natt!”
såsom någon sagt är den bästa roman som
utkommit i Sverige sedan nittiotalet eller om
den enbart, som säkert någon annan sagt, är
den bästa roman som utkommit i år åtar jag
mig inte att avgöra lika litet som om den är
den bästa roman Vilhelm Moberg skrivit,
vilket också någon sagt. Jag saknar den
erforderliga jämförande kunskapen, och det
förefaller äventyrligt att bedöma litteratur som
man bedömer höjdhopp och 1 500-meterslopp.
Ty i de senare fallen har man ju måttband
och klocka att gå efter, medan människornas
hjärtan, som skola bedöma litteratur, varken
ha rikslikare eller greenwichtid att rätta sig
efter. Det borde räcka med att säga att
Mobergs roman är ett genomfört konstverk
och troligtvis den nyttigaste bok som hittills
utkommit på svenska i år. I detta senare
omdöme kan man dock inte begära att
medlemmar av olika quislingorganisationer skola
instämma.
Det är inte ett behov att undkomma dagens
problem och diskussionsämnen som förmått
Moberg att skriva en historisk roman utan
raka motsatsen. Med utomordentlig fyndighet
har han överflyttat en aktuell problemställning
till drottning Kristinas Sverige, närmare bestämt
1650, utan att detta såvitt en icke fackman
förstår gjort våld på den historiska
verkligheten. Handlingen i romanen är förlagd till
Mobergs hemtrakt Värend. De tolv bönderna
i Brändebols by, en plätt åkerbygd inramad
av stora skogar, äro bekymrade. Det har varit
missväxt året förut, och det är svårt att komma
ut med de dryga skatterna. Värre är dock att
skatteräntan inte längre skall gå till kronan
utan till den inflyttade tyske adelsmannen herr
Klewen på Ubbetorps säteri, som köpt räntan
av kronan. Vid denna tid vandrade genom
för-läningar och köp kronans jordinnehav i en
utsträckning som aldrig förr över till
herrarna, och böndernas uråldriga frihet hotades
att förvandlas till livegenskap. Att många av
dessa jorddrottar voro införskrivna utlänningar
gjorde inte kärleken varmare mellan bönder
och adelsmän.
Herr Klewens fogde indriver nu
natura-skatterna av bönderna i Brändebol. Och en
ond dag har han befallning att kalla bönderna
till dagsverken på herrgården. Byalaget
sammanträder vid bybrunnen och enar sig med
handslag att inte efterkomma den orättfärdiga
befallningen. De äro inga torpare utan fria
bönder. Ingen kan ha rätt att tvinga dem till
arbete på andra ägor än deras egna.
Men herr Klewens fogde vet hur uppstudsig
allmoge skall tas: en i sänder, ett recept som
visat sig lika brukbart på stater som på
individer, om bakom locktonerna våldet får
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
