Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Moberg, Vilhelm, Rid i natt! anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skymta fram. Fogden börjar med
åldermannen. Denne är förvisso en hederlig man som
inte har för vana att svika givet ord. Men när
fogden i mjuka men oförtydbara vändningar
gör klart för honom vad ett nekande skulle
innebära för honom och hans familj ger han
vika. Vad kan han ensam och svag uträtta
mot herr Klewens makt, vad nytta skulle det
göra att han gåve sitt blod? Det är inte hans
mening att svika byalaget, han anpassar sig
blott efter de vidriga omständigheterna tills
rättelse skall ske. Och som ålderman göra de
andra, motspänstigt visserligen och inte för
annan vinning än att få behålla livhanken. Jo,
en av dem har det sanna förrädarsinnet och
vädrar genast de fördelar som inställsamhet
i rättan tid kan medföra. Men så kommer
fogden till slut till den unge Svedj ebonden,
och där får han respass. När fogdens dräng
skall lägga hand på bonden får han dennes
kastyxa i axeln och fogden har själv så när
fått en kula i pannan. De måste rida hem efter
förstärkning, och medan de äro borta går
bonden till skogen. Hellre än att gå som
dags-verksträl går han som fri skogsman.
I fortsättningen av romanen spelar
författaren ut Svedj es otrygga men fria existens
mot de kuvade böndernas. De senare ha
alltjämt tak över huvudet och mat i grytan, men
blicken skyggar och sinnet är betryckt:
Deras gång var förr som solens gång. Desse män
har alltid rättat sig efter solen, stigit upp när solen
har stigit upp, sjunkit ner i sina bäddar när solen
sjunkit. Såsom blommor vänder sina kronor efter
solens rörelse, så har deras levnad varit. Det rätta
har för dem varit de gärningar, som görs efter solens
led. Rättsols har de levat sitt liv, och efter den leden
har de danat sin tro. Och solen går ännu i sin gamla
led på himmelen, men för dem sker nu tingen
vrång-vis och avigsols. Det som var rätt gjort i går är
orätt gjort i dag. Det är omskifte. Sålunda är det
skiftat, att gammal rätt har blivit ny orätt, att
rättsols har blivit frånsols. De bryr sina huvuden
häröver: Vad är det som skett? De ser solen gå i
sin gamla led, men själva är de komna i en annan
rörelse, i en trälandets rundgång inom frihetsmilen.
Solen rör sig i rätt led över deras huvuden, men
orätt sker runt jorderingen.
I deras tankar är ständigt mannen i skogen.
Han är deras onda samvete, och de kunna inte
lida honom därför. Men han är också deras
hopp, deras osynliga, ständigt närvarande
an-klagare och uppviglare. Han är den gnista
frihet som är kvar i Brändebols by, och bön-
VILHELM MOBERG
derna spana mot skogen för att se om inte
därifrån till slut skall komma det tändande
budskapet, den heliga gnideldens fackla,
upp-rorssignalen. Och en kväll kommer budkavlen
till åldermannen i byn. En okänd man
överräcker den sotade och blodade brädan med
spikklubbetecknet till Jon Stånge med
stafettbudet: ”Budkavle är kringsänd! Budkavle
kommer! Rid i natt!” Den har vandrat genom
Värends bygder ur hand i hand, men i
Brände-bol blir den kvar. Åldermannen har kommit
för långt in på uppgivelsens väg, han har
smusslat med sitt samvete och nu smusslar
han undan budkavlen. Han gräver ner den
i fähusbacken. Med jord i munnen tystnar
fri-hetsropet.
Mannen i skogen, som går och väntar på
att få sin rätt tillbaka, lever stigmannens och
det jagade villebrådets liv. En gammal rävlya
är hans bostad, och när den inte längre är
säker måste han dela läger med den ökände
bytjuven. Som en tjuv måste han också själv
smyga sig till möten med modern och sin
käresta. Han är en fredlös man, men inom sig
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
