Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedenvind-Eriksson, Gustav, Jämtländska sagor, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
muntlig berättare och det är denna sida hos
honom som framträder i hans nya bok: han
ansluter sig här nära till de folkliga
sägenberättarna i sitt födelselandskap.
Man har länge hört talas om att Hedenvind
sysslat med sina jämtländska sagor. Han har
dock säkerligen inte hållit på att samla
material, utan snarare att framgräva det ur
erinringen och ge det form. Hur autentiskt detta
rikhaltiga sagomaterial egentligen är har jag
ingen uppfattning om, men det gör ett äkta
och övertygande intryck, och Hedenvind har i
varje fall diktat och hittat på i den rätta
andan. Ur mytdiktningssynpunkt förefaller
verket vara något av en motsvarighet till ”Den
stora vreden”, men Hedenvinds berättarkonst
är lyckligtvis inte överbelastad som Högbergs.
Hos Hedenvind urskiljer man två
sagokretsar, tillhörande bygderna kring Storsjön och
kring Vattudalen. I begynnelsen står tiden
stilla över landet, medan naturgudomligheter
som Solmöja och Jamtafrid är i verksamhet.
Så kommer det kortvuxna och hjulbenta folk
som kallar sig Solkoltar vandrande på
regnbågens bro och slår sig ner på Frösön, vilken
snart blir så tättbefolkad att jorden knappt
räcker ens till sitt- och hukgravar. Den första
stora händelsen i deras vanebundna
bondevärld är röjandet av Färdvägen öster ut genom
skogarna. Sen kommer Snas Grimma hem från
äventyr i stora världen med inslagen näsa,
avskuret öra och ett imponerande silverbälte om
livet; han lägger sig att sova en tid och vaknar
med ingivelsen att hygga en bro till fastlandet.
Så sover han vidare, tills bönderna gör uppror
mot hans giriga hustrus fördubblande av
broavgiften och bygger en egen bro.
Därefter kommer kristendomen. Den
björnbitne Naals håller närgångna främlingsskaror
borta med sina förslagna påhitt, men råkar ut
för ett ryttarfölje som tvångsdöper honom i
iskallt källvatten och befaller honom att bygga
en kyrka. Varp Grimma strävar efter att bli
stark i det onda för att göra stora gärningar
och vinna ära, men prästen förmår honom att
bygga ett härbärge för att han för varje
omhändertagen färdman ska kunna stämpla en
vit prick på sitt svarta själsskinn. Prästerna
blir kungamakare och mäktiga herrar, och de
som står dem emot måste som fredlösa fly in
i skogarna. Bland dem finns också en präst
som undandrar sig det påbjudna celibatet,
hjälper några drängar att röva verktyg och
kvinnor och skapa en by i ödemarken.
Sagorna från senare skeden är mindre
ur-tidsdunkla och lavgrå, kraftigare i konturerna
och ofta drastiskt folklivsskildrande. Rolig och
verkningsfull är historien om den gamla
fostermodern på Yxne, mannahaterskan som omger
sig bara med kvinnor, inte tolererar något
hankön ens bland husdjuren och försöker bevara
sin fosterdotter från all bekantskap med män,
naturligtvis förgäves. I mera grotesk stil går
skildringen av den väderspände prästens strid
med en gensträvig bonde om den dopgåva han
kräver för bruket av sin fina dopfunt. Typiskt
hedenvindsk är berättelsen om den undersköna
kvinnan som kommer ridande på en åsna,
ledsagad av en ilsken dvärg, och till stor oro för
alla bygdens karlar stannar en tid hos änkan
på Höstoppen. Ett par historier om tvistande
grannar som av hårda omständigheter tvingas
till försoning är bra berättade och rymmer en
rejäl gemenskapsmoral, som alltid på ett
utpräglat sätt varit Hedenvinds.
Att särskilt framhållas förtjänar slutligen
sagan om den siste grimmaättlingen, smeden
Gäril, som strövar omkring utan frid med sig
själv och oemotståndligt dras neråt, till
förintelsen eller till djurriket. En lappgubbe säljer
honom en trollögla varmed han kan förvandla
sig till djur och så rasar han ut om natten i
skepnad av varg eller björn, medan han
fortsätter att gå som dräng om dagen. Dottern på
gården tar han med sig i djurriket en
midsommarnatt, och det blir slutligen hon som av
medkänsla befriar honom ur djurhamnens
fördömelse. Den sagan har djup, är starkt levande
och är enligt min mening samlingens
mästerverk.
Hedenvinds framställning har i dessa sagor
mycket av det muntliga föredragets prägel, är
i allmänhet rask och en smula summarisk,
målmedvetet inriktad på förloppet. Hans stil
är mera driven än förr, men har samtidigt
förlorat något av sin originella konkretion.
I de svagare styckena, det måste tyvärr sägas,
famlar han som i dimma och då kan
skildringen göra ett egendomligt förlamat och
substanslöst intryck. Det innebär dock i det hela
bara att samlingen inte är så väl sovrad. Men
minst hälften av tjugutalet sagor är helt lyckade
och några av dem är fascinerande.
Artur Lundkvist
5 BLM 1941 IX
737
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
