Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stolpe, Sven, Världen utan nåd, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
På väg mot verkligheten
SVEN STOLPE: Världen ulan nåd. Bonniers
1941. 10:—.
På baksidan av Sven Stolpes ”Världen utan
nåd” meddelar förlaget att Vilhelm Canitz,
en av denna boks mest framträdande
gestalter, är samma person som centralfiguren i
”1 dödens väntrum”. Upplysningen är ganska
överraskande för den som kommer ihåg att
huvudpersonen i Stolpes första roman
uppträdde under beteckningen ”jag” och utan
närmare reflexion tagit för givet att han hette
Sven i förnamn. Sambandet mellan de bägge
verken är också ganska löst och
anknytningarna av det yttre, tillfälliga slaget. Men
Stolpe har i teckningen av Vilhelm Canitz
lyckats få sitt alter ego och idealjag på ett
mycket större avstånd från sig än tidigare.
Man kan visserligen inte undgå att fästa sig
vid en del naivt idealiserande drag, som
hänger samman med Stolpes beundran för den
rastlösa verksamhetslusten, aktiviteten till varje
pris. Vilhelm är alltid kall och klar och alert,
han skär upp ett brev med samma precision
som han skjuter prickskott mot papperskorgen,
han hoppar ur sängen som en stålfjäder på
morgnarna och tar sin kalla avrivning som en
ung man av en vaken och viril generation;
hans hjärna arbetar lika energiskt även i den
situation då annars omne animal triste est.
Stolpe är fascinerad av den rena vitaliteten,
den fysiska eller intellektuella prestationen,
som förmodligen står i kontakt med någonting
yiktigt i tidslynnet eftersom den omgärdats
med idealbildningar av typerna kruschen och
kruska. Men i samma mån som Stolpes
uppfattning fördjupas utöver den rent
journalistiska tolkningen av ”tidens ansikte” — och en
sådan fördjupning är alldeles tydligt hans
strävan — borde sådant mista sitt grepp om
honom. Hans inställning till sina moderna
unga människor är visst inte okritisk längre,
och det tänkande som pulserar ojämnt och
häftigt i ”Världen utan nåd” visar en klar
ambition att borra sig tvärsigenom
tidsmoder-nas djungel och finna någonting bortom
slagorden och klichéerna.
I Anders Canitz har Stolpe också mycket
träffsäkert ritat en bild av den förljugenhet
som den rena animala behovstillfredsställelsen
måste leda till. Anders är en modern bel-ami
med en ljus festlighet över sitt väsen som
avväpnar alla, men samtidigt ett monstrum av
dåliga affärer och förljugenhet. Stolpe nöjer
sig inte med att hudflänga honom andligen,
han låter honom också gå en grym död till
mötes i stelkramp, en onödig och ganska
sadistisk avslutning som emellertid visar hur djupt
Stolpe engagerar sig — sympatiskt och
anti-patiskt — i sina diktade personligheter. När
jag klädde av dig dog du, heter det
triumferande hos Strindberg om Geijerstam; Stolpes
demaskeringskonst är av samma blodiga sort.
Nils Weber, souschefen i det canitzska
förlaget, inkarnerar all den hycklande löslighet,
som Stolpe inte kan möta utan att vitna av
raseri, och han tecknas mycket riktigt med
samma kalla grymhet som lille Zachris.
Karikatyren sträcker sig till och med — precis som
i ”Svarta fanor” — till hans familj. Hustrun
är en blöt parasitvarelse, som suger i sig
andra människors elände, och sonen avslöjas
som tjuv. Det är lagen för känslornas
irradie-ring, som hos Stolpe verkar mera ohämmat
än hos de flesta. Onödigt är det kanske att
låta Nils Weber också vara aktiv för den
andliga beredskapen och hålla sentimentala tal om
demokratiens heliga sak. Det kan uppfattas
som ett angrepp på demokratien, och Stolpe
har väl ändå inte menat att han med detta
argumentum ad hominem har sagt något
väsentligt i den aktuella debatten om
demokrati och diktatur. Ovärdiga människor finns
det på bägge sidor om gränsen, det är inte
där frågan ligger utan vilket system som ger
dem största möjligheten att återvinna sin
värdighet. Man kan uppskatta djärvheten hos
Stolpe och den heliga oförsiktighet varmed
han slungar ut sin kritik; men man måste
samtidigt ge hans resonemang en klar
begränsning som det saknar i romanen: det har ingen
politisk giltighet.
Däremot bör man inte på det mänskliga
planet avvisa denna frenetiska
demaskerings-iver, denna kalla, negativa lidelse. Dästheten,
738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
