Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stolpe, Sven, Världen utan nåd, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bekvämligheten och slöheten är de troll som
Sven Stolpe kämpar mot, och i hans kamp
ligger mycken helig vilja till väsentligheter.
Oron hos Stolpe kan understundom bli
obeständighet och även trolöshet; den finns där
också som oro och är i släkt med det bästa
som tjugutalet har lämnat kvar, nämligen
viljan att skapa en högre människosort. Sven
Stolpe har väl lika litet som andra klart för
sig hur denna nya människa skall se ut. Han
visar visserligen en mycket positiv uppsyn
inför vissa bergslagsoriginal, väldiga i jakt
och dryckjom, Hjalmar Bergmanska
krumelurer vilkas roll i hans föreställningsvärld
snarast är att markera den romantiska,
oöverstigliga skillnaden mellan deras liv och
möjligheterna för folk av Stolpes egen moderna
och intellektuella typ. Men oavsett om Stolpe
verkligen mött dessa människor och iakttagit
dem på bruken och gårdarna i Mellansverige
förblir de i varje fall hos honom
skrivbords-mässigt livlösa, ty han har uppfattat dem
genom litterära brillor. Detsamma gäller om
Elisabeth, Canitzarnas syster, som talar högt
med Vår Herre i Farmors stil och med alla
sina excentriska later blir mycket litet
övertygande.
Men det bör samtidigt med allt erkännande
konstateras, att Sven Stolpe i skildringen av
Vilhelm Canitz och hans hustru Elsa och deras
äktenskapliga bekymmer kommit verkligheten
mycket närmare än han tidigare gjort och
lyckats staka ut en väg för dessa båda
människor, som visserligen inte leder direkt till
paradisets port men i varje fall ett stycke åt
det håll där den värdefullare människan finns.
Det är oväsentligt att granska huruvida
skildringen rent litterärt håller måttet; särskilt
Elsas förvandling förefaller väl brysk, men
det är väsentligt att fastslå att Stolpe här utan
att ta sin tillflykt till några oxfordistiska eller
andra slagord har skildrat hur den goda viljan
långsamt växer fram hos två människor som
förut varit hopplöst instängda i sin egen
torftiga individualitet. Stolpe skrämmer dem in
på den vägen och använder ett så kraftigt
uppfostringsmedel som deras lille sons död;
ändå blir det inte fråga om någon omvändelse,
ett begrepp som annars har haft ett mycket
starkt inflytande på Stolpes tänkande, utan
om ett tålmodigt arbete på egen förbättring,
en tveksam vilja till kontakt som först så små-
SVEN STOLPE
Efter en målning av Hans Johanson-Norsbo.
ningom stärkes. De har haft en mycket lång
väg fram till mänskliga värden som står
omedelbart öppna för andra. Så mycket
viktigare är det att de har kommit fram dit och
att Stolpe verkligen lyckats ge en skildring av
ett så odramatiskt och föga uppseendeväckande
ämne. Här är han för första gången verkligt
nära realiteterna, och det får en ökad betydelse
därför att han kämpat sig fram till dem
tvärsigenom mycken falsk idealbildning. Den
religiösa terminologi han använder bör man under
sådana förhållanden inte avvisa, och boken
klingar ut i ett fullkomligt rent ackord, när
det heter:
”Och i mörkret, när ingen såg dem, och
ingen vågade säga ett ord, kände båda, att
över deras liv låg som en svag svalka inte en
ny frid och inte en ny lycka men skuggan
av nåd.”
Det är en ödmjuk sammanfattning av en
bok på 500 sidor, men inte så ödmjuk att den
blir intetsägande. Tvärtom hör Stolpe till de
författare som verkligen har ett ärende, och
i ”Världen utan nåd” är hans uppsåt klarare
och hans vilja, trots förlöpningarna, renare
än förr. Gunnar Brandell
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
