Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Någon gång skall det ljusna, anmäld av John Karlzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
IRJA BROWALLIUS
Psykologiskt
IRJA BROWALLIUS: Någon gång skall det
ljusna. Bonniers 1941. 9: 50.
Irja Browallius’ senaste roman, vars
handling är förlagd till sydöstra Närke, heter
”Någon gång skall det ljusna”. Det är Ellen,
en av bokens huvudfigurer, som med dessa
ord ger uttryck åt en strimma optimism: man
måste trots allt stå ut och fortsätta. Ellen själv
är ”full av detta djupa, dunkla och närande
hopp, som tycktes vara livets källa”. Frågan
är om inte just detta är något nytt hos Irja
Browallius själv. Det är ännu ett hav i rörelse,
men det är dyningar, och vid horisonten
bryter solen fram genom molnbankarna.
I ett första mästerligt kapitel, som handlar
om fällningen av ett gammalt träd, får
författarinnan in denna ängslan och hotfullhet
som ger en sådan puls och spänning åt det
mesta hon har skrivit. Oklahomas pojke
Johannes klättrar upp till toppen av det stora
trädet för att göra fast en lina, det gäller att
dra omkull trädbjässen efter det att man har
sågat igenom nästan hela den grova stammen,
pojken känner draget av vårluften där uppe,
människorna där nere håller andan. Ska det
gå bra? Hinner pojken ned innan jätten dråsar
i marken? Ja, den här gången gick det bra.
”Han fick en känsla av att livet hade sina
äventyrligt spännande och festliga ögonblick.”
Men det är inte alltid det går så där bra. Ofta
går det illa. Bäst som vi sitter där uppe så
kanske trädet är på väg mot marken; faran
och döden är alltid nära. Det är svårt att leva.
Kom ihåg att det inte är många timmars frid
och lycka som man kan skryta med under ett
långt liv.
Människorna vandrar som fiender och
främlingar bland varandra. Någon gång slår det
över en gnista av sympati mellan två, och då
är det oftast den starkaste av alla drifter som
bryter dem ut ur isoleringen: sexualiteten. Där
finns också makten: att bolla med andra öden,
kasta undan dem om man vill, ta dem till
nåder om man har lust. Det ger också ett slags
lycka. Onda, olyckliga och löjliga är
människorna. Löjliga? Låt oss titta på den
het-blodiga Asta, dotter till pampen Kalle
Karlsson. Hon förföljer Oklahomas pojke med
hundlika, simmiga blickar, ödslar med mjuka,
kuttrande tonfall, bjuder till och med på saft
och kakor, och då detta inte hjälper säger hon
till honom: ”Jag skulle tordas mä dej, fast jag
vet att dä är farligt.” Men Johannes vänder
sig från henne. Han har sin Ellen. För att
trösta sig gifter hon sig med Artur, som får
gå som dräng på gården.
I sagorna får vi veta att den fattige
skogs-huggaren är en lycklig människa. Irja
Browallius tror att han är ganska olycklig, och
hon motiverar också denna sin uppfattning:
den gnagande fattigdomen och den ständiga
risken för honom att bli förvandlad till
krympling i arbetet kan inte skapa någon större
lycka. Inte heller tror hon att den fauna som
kryllar i en statarbarack är särskilt lycklig.
Hur står man då ut? Man kan göra som Ellen,
man får hämta tröst i orden ”någon gång skall
det ljusna”. Det finns en annan: jorden eller
drömmen om jorden. Artur, strövaren, slår rot
och lär sig älska jorden. Då han ger efter för
hustruns önskan att de ska lämna gården blir
han grubblande. Jorden hade gett honom
stadga och harmoni. Då han ryckes bort
därifrån kommer hans gamla rotlöshet tillbaka
med dubbel kraft och han tar sitt eget liv.
Arturs vän Johannes, en hysteriker som
topp
740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
