Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Någon gång skall det ljusna, anmäld av John Karlzén - Berg, Eva, När hon är död, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rider sin omgivning med det monotona hotet
”att ge sig av”, har en dröm: han vill bli
ägare till ett litet torp som han och hans
tappra Ellen tillsammans har odlat upp och
gjort beboeligt. Torpet blir omsider hans och
därmed skingras deras änglan och tillvaron
får en mening.
Ehuru man inte alltigenom återfinner den
stramhet och intensitet som var utmärkande
för Irja Browallius’ föregående
allmogeskildringar kan man i hennes senaste roman i
gengäld utlyssna en varmare ton och skönja en
blidare syn. Åt slarvern och lustigkurren
Oklahoma skrattar vi, men vi ler också, och det
är inte utan att vi gör det med en fuktig blick.
Det är humor. Vi tycker att Asta är löjlig
i sin karlgalenhet, för det är svårt att befria
sig från gamla fördomar, men hon är också
patetisk med sin vantrivsel i en miljö som för
henne inte är något annat än tungt arbete och
fadersdespoti. Astas far, rallaren som blev
sockenpamp, stöter oss med sina knöliga
fasoner och sitt översitteri, men vi erkänner att
hans trumpna, förtegna kärlek till dottern
stämmer oss mildare mot honom. Och vi
upptäcker också att vi kan vara tillsammans med
Trindbuken, vars många dåliga egenskaper är
höljet kring en god portion komik.
John Karlzén
Teknik — och någonting
mera
EVA BERG: När hon är död. Wahlström &
Widstrand 1941. 9: 50.
Efter upptäckternas stadium kommer
kunnandets, teknikens. När den bildande konsten
under renässansen sysslade med att återge den
tredje dimensionen låg däri en svindlande
förnimmelse av nyss oanade möjligheter men
också den motsatta känslan av triumf då
upptäckterna bringades på formler, då upplevelsen
av perspektivet pressades in i läran om
perspektivet. På samma sätt kommer med
säkerhet det tidiga nittonhundratalets andliga liv
att i den historiska betraktelsen helt
karakteriseras av en perspektivisk upptäckt: nämligen
djupsynen på det mänskliga själslivet. Med
utgångspunkt framför allt från psykoanalysen
utbildades en människouppfattning av en
oerhört mycket större komplikation men också
med oerhört mycket större möjligheter än den
tidigare. Människan blev i belysningen av
detta nya sätt att se en terra incognita, som
återstod att kartlägga. Den författare som på
svenskt språkområde mest intensivt gestaltade
denna själslivets nya perspektivlära var
Hjalmar Bergman; intet under att hans verk ofta
synes fylla den rent polemiska uppgiften att
ställa vedertagna psykologiska begrepp på
huvudet och understundom kan få en prägel
av psykologiskt kuriosakabinett.
Eva Berg har samma sinne som Bergman
för själslivets dubbelheter, samma övertygelse
att allt väsentligt inom människan utspelas på
ett plan bortom vilja och förnuftig
överläggning, samma erfarenheter av den cyniska
tillfällighetens makt i livet. Men i jämförelse med
den store föregångarens representerar hennes
verk ett senare skede. Vad som hos honom var
upptäckt är hos henne kunnande; den
svindlande insikten i själslivets underfundiga
demo-nism har myntats ut i välberäknad effekt,
upplevelsen av perspektivet har blivit läran om
det själsliga djupperspektivets rätta
inarbetande i en sinnrik romanintrig. Den
romantiska upptäckarglädjen och de nya
kontinenternas tjusning är försvunnen; i dess ställe har
kommit den demonstration av tekniken — se
vad jag kan! — som i den perspektiviska
konsten tog sig uttryck i allehanda briljanta
arrangemang med speglar och förkortningar.
Man böjer sig också med beundran för den
tekniska skicklighet, som Eva Berg
demonstrerar i ”När hon är död”. Frågan är om vi
i detta nu äger en mera durkdriven författare;
hon darrar aldrig på handen och sätter inte
ett överflödigt ord på papperet. Att hon står
i tacksamhetsskuld till sina föregångare är
många gånger tydligt och att konstatera det
innebär inte något klander. Själva greppet att
låta en massa gamla barn och familjetragedier
med inslag av brottmål ligga bakom den
berättade historien och vid avgörande tillfällen
bitvis avslöjas är inte främmande för den av det
tidiga nittonhundratalets författare som utövat
det största inflytandet av alla — Hjalmar
Bergman — och metoden att låta de vuxnas
förvirrade värld ses genom ett barns ögon har
motsvarigheter i exempelvis ”Jag, Ljung och
Medardus”. Men hos Eva Berg kommer till
741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
