Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Berg, Eva, När hon är död, anmäld av Gunnar Brandell - Hertzman-Ericson, Gurli, Domaredansen, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en stilistisk ambition i riktning mot det klara,
knappa och definitiva som inte var möjlig i de
första upptäckternas rus; där visar hon sin
samhörighet med den kyliga
trettiotalssaklig-heten vars utformning hos Hemingway bildat
en litterär skola.
Sakligheten blir nämligen lätt kyla.
Skildringen av servitören Gustav Tro vall, som
önskat livet ur sin första fru — omedvetet
förstås, och efter känt recept i sina drömmar —,
ger mindre av en människa än ett fall i en
psykoanalytisk läkares dossier. ”De där
tro-vallska proven”, säger doktorn till sin
assistent i ett av bokens kapitel, ”vill du vara
snäll och ta fram dem.” Eva Berg uppträder
själv som läkarens assistent, hon har tagit
fram alla proven men knappast de levande
reaktionerna hos en levande människa.
Psykologien är kanske riktig, men på ett så kliniskt
sätt att den inte övertygar, den blir ett fall
tryckt i petitstil i en medicinsk tidskrift. Något
liknande gäller hans älskade Blanche, som
efter en lång vacklan mellan Trovall och sin
förmögne apotekare slutligen bestämmer sig
för ingendera och dan före bröllopet reser
med en spritsmugglande direktör till
Norrland. Det förefaller ytterst sannolikt att Blanche
har många systrar i sitt stånd, obeslutsamma,
viljelösa och ett rov för goda och onda
impulser om vartannat. Men hon har artkaraktär
och inte individualkaraktär, hon är iakttagen
men inte upplevd och inte diktad; därför
behåller hon ett drag av overklighet, ty sådana
är nu en gång diktens lagar. Verkligheten är
kanske alltsomoftast schablon; dikten får inte
vara det, ty då blir den overklig.
I teckningen av figurer som dessa har Eva
Berg inte låtit sig engageras känslomässigt;
hon ser dem genom en glasruta. Man är
tacksam för att hon på en annan punkt dragit
glasrutan åt sidan och låtit sig bindas djupare vid
en av sina gestalter, att hon till och med tagit
risken att bli sentimental. Det gäller den
elva-åriga Astrid. Här har tekniken ställts i tjänst
hos en levande förståelse, och resultatet har
blivit en av de mest gripande barnskildringar
vår litteratur äger. Man har visserligen inte
tråkigt ett ögonblick när man läser denna
virtuosa bok, men man kan utgå från att man
kommer att rätt snart glömma bort både
Trovall och Blanche och farbror Anshelm, all den
psykologiska trovärdigheten till trots; vad man
inte kommer att glömma bort är bilden av
Astrid som skriver ett kontrakt med Gud om
att hon skall bli god, alldeles god för att slippa
att på kvällarna ansättas av Skräcken för Det
som inte finns. Att boken i sin helhet sedan
visar att just detta som Astrid fruktar i själva
verket är högst aktivt och verksamt i de vuxnas
värld, som präglas av dunkla strömmar från
djupen — detta ger visserligen anledning till
många raffinerade demonstrationer från
författarinnans sida, men det äger inte
tillnärmelsevis samma tyngd som skildringen av
Astrid i och för sig. Vad den skildringen gäller
är inte svårt att säga: det är ett banalt ämne
som för övrigt Eva Bergs psykoanalytiska
läromästare gjort allt för att misstänkliggöra,
nämligen barnets oskuld. Sentimentaliteten ligger
nära, Eva Berg för hela tiden en hård kamp
mot den och sätter här och där in små
ironiska anmärkningar om sin Astrid för att visa
att hon inte låter sig duperas; ändå skulle hela
boken varit ett ödsligt marionettspel om inte
sentimentaliteten, eller låt oss säga
känslo-värmen funnits i denna skildring. Kunnandet
sätter sin prägel även på detta avsnitt, men
det betyder inte allt; triumfen gäller här inte
längre ”se vad jag kan!” utan en verklig
mänsklig kontakt. Perspektivmålaren blir bäst när
konstfärdigheten tjänar andra ändamål än den
tekniska uppvisningen. Gunnar Brandell
Bondeöden
GURLI HERTZMAN-ERICSON:
Domaredansen. Norstedts 1941. 9: 75.
Gurli Hertzman-Ericson ålägger sig i sina
berättelser alltid realismens stränga
begränsning. Det låter säga sig att hon troget följer
upptrampade stigar. I gengäld ha hennes
romaner alltid en trygg vederhäftighet. Hon
behärskar sitt stoff, hon har levt sig in i den
värld hon vill skildra, och hennes böcker ha
livets färg. Någon originell, gestaltskapande
fantasi skall man inte finna i hennes verk.
Men hennes människor äro alltid levande och
äkta; och den varma medkänsla och klarögda
livssyn som uppbär varje verk av hennes hand
är en positiv tillgång.
Författarinnan har tidigare visat sin stora
förtrogenhet med människor och förhållanden
på den svenska landsbygden, enkannerligen i
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
