Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jonsson, Thorsten, Fly till vatten och morgon, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
betydelsefull utveckling av den egna förmågan
och även till traditionens förnyelse, en effektiv
nyympning, en fruktbar korsning av
skiljaktiga sorter. Med bland annat Hemingways
hjälp håller av allt att döma Thorsten Jonsson
på att verkligen finna sig själv, på ett annat
och mera givande sätt än han kanske annars
skulle ha gjort det, under inflytande av till
exempel Martin Koch och Ludvig Nordström.
Inte bara som essayist utan också som
skönlitterär verklighetsskildrare har Jonsson ett
inslag av vetenskaplighet. Denna gång har han
haft ambitionen att skriva en novellcykel om
svenska kriminalfall och därvid inte bara
diktat mer eller mindre fritt, utan ganska
metodiskt byggt på sammanställningar av
faktiskt material. Förfaringssättet har sina risker
när det gäller skönlitteratur, och Jonsson
har knappast heller undgått att få
fantasiens rörelsefrihet och ingivelsens
omedelbarhet något inskränkt. Men i gengäld har det
givit honom en säker verklighetsförankring
och en bärig stomme åt historierna.
Det är fråga om ganska folkliga och ofta
rent tillfälliga förbrytare, som drivs till sina
brott övervägande av hjälplöshet och desperat
förvirring. De saknar överblick över sig själva
och sin situation, de vet mer eller mindre inte
vad de gör, och författaren har tagit till sin
uppgift att klarlägga det, att få fram vad de
dunkelt förnimmer, vad de sj älvbedrägligt
intalar sig och hur de känner det rent fysiskt.
Skildringarna rör sig sålunda mellan yttre
iakttagelse och intuitiv inlevelse (liksom även
mellan verklighetsmaterial och dikt) och i
flera fall resulterar det i en lyckad
sammansmältning: lyckad ur konstnärlighetens,
psykologiens och sanningsenlighetens synpunkt.
En lönnbrännare försvarar sig med
hagel-skott i sitt tomma hus en gnistrande kall
norrländsk vinterdag när fjärdingsmannen
kommer för att hämta honom. Där finns spänning
i frostig atmosfär och ödslig fatalism kring
den avsigkomne; det är om man så vill en
hemingwaysk gangsterhistoria omplanterad i
svenska förhållanden med full illusion. En
frigiven fånge återfaller omedelbart till bilstöld
och åker Mälaren runt, pratsjuk, snasklysten,
självupptagen, beklagande kvinnorna för att
de har bröst; tills han punkterar på kvällen
och grips av skräck i mörkret, omsluten av de
gnisslande syrsorna som av en levande cell.
En liten urlakad arbetslös slår ihjäl sin
slam-piga kvinna, som hånar och hetsar honom till
bristningsgränsen; otrevnaden i deras
”järnspisrum” är nästan fysiskt påtaglig och
understryks infernaliskt av det utspillda sockret som
knastrar på golvet hela tiden. Det är slående
riktiga människostudier, byggda
huvudsakligen på exakta yttre observationer:
behavioristisk novellkonst.
Dessa skildringar är i sig själva
obarmhärtiga, sakligt oberörda i sin funktion, men gör
likväl ofta ett gripande intryck. Det gäller
i kanske särskilt hög grad om ”Gård i
utkanten”, där den gamle skomakarens dotter
finner tillflykt undan faderns attacker hos den
nyss hemkomne brodern. Hon är harmynt,
han är döv, och i sin beklämmande isolering
söker de en förbjuden lycka hos varandra. Det
är något av Faulkner över scenen där byborna
samlas utanför fönstret för att lyssna och
möter syskonens vilsekomna kärleksord med
sitt självrättfärdiga hån.
Det finns i denna historia en rad detaljer
av ypperlig verkan, fullkomligt realistiska och
samtidigt bärare av en djupare innebörd, en
känslokvalitet som omsatts i konkreta
symboler. Det är flickan som kärnar med grädden
stänkande kring staven; det är aspen utanför
fönstret vars prassel och vitblinkande löv blir
till sladdrande tungor och hånande ögonkast;
det är brunnsstången vars översta del
soluppgången omgjuter som med en doppsko av
koppar. Det är sådana konstnärliga grepp,
sådan saklig poesi som upplyser Thorsten
Jonssons realism och lyfter den över den blotta
verklighetsreproduktionen.
Skicklighet i dialogen hör till stilen, och
Jonsson har både det rätta örat och sinne för
det illusoriskt irrationella. Han kan verkligen
få människor att övertygande karakterisera sig
själva genom sitt tal, utan att detta blir
vidlyftigt. Det hjälper honom mycket i hans
strävan att skildra människor precis sådana
de är, utan en nyans av förfalskning.
Thorsten Jonsson hör till dem som
målmedvetet utbildar novellen till redskap för
nyupptäckt och nyerövring av den omgivande
verkligheten. Artur Lundkvist
744
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
