Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wallquist, Einar, Dagen oss förunnad, anmäld av Sven Stolpe - Mann, Thomas, De ombytta huvudena, anmäld av Knut Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
med pennteckningar, undrar man, om inte
mycket av den moderna civilisationens
välsignelser egentligen bara är till för att dölja
livets verkliga krav, som är mycket enkla men
mycket hårda, och som inga knep ändå kan
hjälpa oss att slinka förbi. Sven Stolpe
De ombytta huvudena
THOMAS MANN: De ombytta huvudena.
Översättning av Anders Österling.
Bonniers 1941. 5: 25.
Egentligen är det underligt att Thomas Mann
inte tidigare skrivit ”indiska legender”. Hans
subtila analys, hans spetsfundighet,
introspektion, filologiska filosofi och filosofiska filologi,
kort sagt hans ordkonst, i förening med hans
”Wesenserkenntnis” gör honom särskilt ägnad
att berätta sinnrika legender förklädd till
indisk grammatiker.
Har han hämtat uppslaget från någon
verklig indisk legend, så har han i varje fall förfarit
på samma sätt som i den stora Josefserien:
genomlyst det gamla motivet både med sin egen
erfarenhet och livssyn och med den moderna
psykologiens röntgenapparater. ”De ombytta
huvudena” är i lika hög grad historien om
själen contra kroppen som om det kroppsliga
i själen och det själsliga i kroppen. I grunden
är det en variation av det tema som genomgår
hela hans produktion. I de tidigare verken
kallades denna motsättning:
konstnären—borgaren, en motsättning som Thomas Mann som
bekant känt ända in i sitt eget väsens grund
och vars båda poler han funnit vara lika
nödvändiga som karakteristiska för livets innersta
natur.
Fabeln är enkel. De båda ynglingarna
Schrida-man och Nanda är oskiljaktiga, de är ”de
båda vännerna”, förenade genom olikhet. Ty
som Thomas Mann säger: kroppslighet skapar
avskildhet, avskildhet skapar olikhet, olikhet
skapar jämförelse, jämförelse skapar oro, oro
skapar förundran, förundran skapar beundran,
men beundran skapar längtan efter utbyte
och förening. Schridaman är av finare släkt.
Hans huvud är fint skuret, men hans kropp är
klen. Han är den själiske. Nanda är enklare.
Hans huvud är inte så vackert, men han är
stark, robust och ursprunglig och hans kropp
är fulländad.
I denna vänskap, som inte utesluter en viss
ömsesidig ringaktning, inträder kvinnan, den
underbart skapade Sita. För Nanda är kärleken
inte något problem, därtill är han för
osammansatt, därtill har han för stor sex appeal.
Men Schridaman lider den olyckliga kärlekens
alla klassiska kval, övertygad som han är att
han aldrig kan få henne och att han inte kan
leva utan henne. Han ser sig ingen annan utväg
än självmord och Nanda är beredd att dö med
honom — om Schridaman nu måste dö. Men
när Nanda erfar orsaken till vännens förtvivlan
brister han ut i ett klingande skratt och åtar
sig att snabbt skingra hans bekymmer: det är
klart att den fine och ansedde Schridaman är
ett gott parti. Nanda friar för sin väns räkning
och får naturligtvis ja. Schridaman är löst från
sin förtvivlan men inte befriad från sitt
problem. Han har fått sin älskade, väckt henne,
men äger henne bara till hälften. Han kan inte
helt tillfredsställa henne redan av den
anledningen att hon alltmer inriktar sin fantasi på
Nanda, när Schridaman omfamnar henne. Men
Nanda, som också känner dragningen,
bekämpar redbart sin lust och Sita är en trogen
hustru. Tillsammans anträder alla tre en resa,
full av den dolda åtråns och svartsjukans
pinsamma spänningar. De ”råkar” vilse på det
symboliska och i hemlighet önskade sätt, som
hänt så många av Thomas Manns figurer,
och Schridaman stiger ur vagnen för att
uppsöka ett närbeläget tempel, helgat åt gudinnan
Kåli, den ”dödsbringande-livgivande”, det stora
modersskötet. På två små sidor ger Thomas
Mann en skildring av helgedomen som utan
överdrift förtjänar beteckningen förtätad. Den
darrande Schridaman skådar ”livets ansikten
i köttet”, framställda av ben, hud, senor och
märg, av säd, svett, tårar och ögonvar,
exkre-menter, urin och galla. Där finns lidelse, vrede,
vansinne, begär, avundsjuka och försagdhet.
Skilsmässa från det man älskar, bundenhet till
det man inte älskar, hunger, törst, ålder,
bekymmer och död. Ställd inför livets nakna
ansikte grips Schridaman av skräck och extas.
Oemotståndligt bemäktigar sig honom en
läng
749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
