Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mann, Thomas, De ombytta huvudena, anmäld av Knut Jaensson - Forester, C. S., Ett paradis på jorden, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tan att försvinna och ingå i det eviga
modersskötet. Med ett svärd hugger han av sig
huvudet. Nanda vill inte heller nu överleva sin
vän och skiljer med ett svärdshugg även sitt
huvud från kroppen. Den dubbelt övergivna
Sita gråter, anklagar sig och bönfaller
gudinnan, som efter en amper avbasning med sin
barska gumröst ger Sita anvisning på hur hon
ska kunna väcka de båda männen till liv. I sin
upphetsning ”råkar” emellertid Sita sätta
huvudena fel: Schridamans på Nandas kropp och
Nandas på Schridamans. Den helige
Kamada-mana, skildrad med fin komik, avgör i den av
eremiter fullständigt myllrande skogen vem
som ska anses vara hennes make. Huvudet
bestämmer identiteten. Sita drar alltså högsta
vinsten: hon finner sig vara gift med en person
som har inte bara hennes mans fina och älskade
huvud utan också hennes älskades åtrådda
kropp. Och Schridaman får äga sin Sita helt,
på en gång sig själv och sin hustrus älskare.
Det är det drömda paradiset, ty ”just däri
måste paradisets sällheter bestå, att det tillåtna
och det förbjudna, som härnere i så hög grad
äro två skilda ting, där växa samman till ett, så
att det sköna förbjudna bär det tillåtnas andliga
krona på huvudet, men det tillåta dessutom till
överskott vinner det förbjudnas tjusning”. Dock
det är endast ”tills vidare”. På ett dubbeltydigt
sätt erövrar jorden paradiset. Schridamans
förandligade huvud föreskriver den starka
Nanda-kroppen vanor, som förslappar, och samtidigt
underminerar själva tillfredsställelsen lyckan.
Han förvandlas från eldig älskare till bekväm
äkta man. Nanda genomgår en motsatt
förvandling. Han blir en besinningsfull eremit
och Schridamans före detta kropp blir,
dirigerad av Nandas huvud och härdad av ett
spartanskt levnadssätt, inte längre undermålig.
Så händer det sig att Sita i armarna på den
till bekväm äkta man förvandlade Schridaman
åter drömmer sig en annan: den ensamme
ynglingen med Nandahuvudet och Schridaman
-kroppen. Hennes längtan blir henne
övermäktig och hon söker i hemlighet upp honom. De
förenas, och när Schridaman i dagningen hittar
dem är Schridaman-Nanda och
Nanda-Schrida-man beredda att tillsammans begå offerdöden.
Voltaire besvarade en gång frågan om man
kan förändra en människas karaktär med
orden: Ja, om man kan förändra hennes kropp.
En sak som han förmodligen ansåg omöjlig.
I våra dagar är det inte längre omöjligt att
åtminstone en smula förändra kroppen och
därmed kanske också i någon mån
”karaktären”. Härigenom skulle, i varje fall för
fantasien, kunna öppnas ganska sagolika perspektiv.
Men fastän Thomas Manns lilla bok handlar
just om en dylik förändring, och en verkligt
radikal sådan, har hela denna sida av saken
knappast intresserat honom på allvar. Det han
vill komma åt är något annat: de överdrivna
förväntningar vi ställer på våra önskningars
förverkligande, på ”lyckan”. Att ha fått alla
trumf på hand är kanske till slut inte så bra
som man tror. Den som inte får sina
önskningar uppfyllda kan i stället behålla sin
längtan spänstig, för det är ”inte egentligen det
begärda utan begäret självt” som människan
traktar efter. På ett fint sätt har Thomas Mann
i sin utsökta miniatyr, som är graciös och
subtil, djupsinnig och skälmsk, antytt inte
bara önskeuppfyllelsens besvikelse och
för-slappning utan också det vemod som griper
själen, när den inte längre har något att längta
efter. När Schridamans ädla huvud också fått
en vacker och kraftig kropp, kände han ett
slags vemod, som bestod i ”att det främmande
nu var hans och inte längre föremål för
beundran”. Den snusförnuftigt skadeglada
uppmaningen ”skomakare, bliv vid din läst” är
Thomas Mann fjärran. Han vet att man måste
acceptera sin roll och sitt öde, men när han
vill lära oss det, gör han det med en ömsint
vilja att hjälpa till rätta som milt framhåller,
att just i själva bristerna ligger ett slags värde.
Översättningen — av Anders Österling —
är utmärkt. Knut Jaensson
Columbus’ tredje resa
C. S. FORESTER: Ett paradis på jorden.
Översättning av Louis Renner.
Bonniers 1941. 8: 50.
Forester ansluter sig till de klassiska
anglosaxiska äventyrsberättarnas linje, med
sjöhistorier som specialitet. Det är ju sedan länge
en avgränsad genre, och Forester är inte den
som försöker spränga gränserna. Det är en
sachsiska äventyrsberättarnas linje, med
sjöberättarstil som mitt i äventyren är sakligt
betonad, med sinne för konkret detalj realism;
men liksom romantiken hålls i schack av en
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
