Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hornborg, Eirik, Sverige och Ryssland genom tiderna, anmäld av Åke Thulstrup - Farson, Negley, Bakom ryggen på Gud fader, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som läsningen av Hornborgs bok inbjuder till,
urskiljer man bakom krigslyckans alla
växlingar två dominerande rörelser. Den ena är
det på 12—1300-talen konsoliderade
svenskfinska väldets tilltagande kraft med åtföljande
expansion öster ut över områden, som ryssarna
gjorde anspråk på men på grund av sin
splittring inte kunde hålla. Den andra rörelsen är
Rysslands enande och därefter oavbrutet
tilltagande makt, som under Karl XII växer om
Sverige—Finlands och därefter tillfogar
grannen i väster en lång rad av militära nederlag.
1918 börjar ett nytt skede i det eviga
kretsloppet, och hur dess nästa fas kommer att te
sig är inte lätt att säga.
Det slår en gång på gång, vilken tillgång
Hornborg har i sina solida krigshistoriska
kunskaper. Han kan till exempel göra det stora
nordiska kriget levande för oss som ingen annan,
därför att han verkligen har penetrerat dess
militära problem. Härtill kommer, att han som
finländare kan behandla dess problem i frihet
från officiell historieskrivning och från
överdriven veneration för våra så kallade stora
minnen. Fängslande är även hans skiss över
Finlands försvarspolitiska läge efter Karl XII
och över de försök, som gjordes att förbättra
det. Det är högst rimligt, att Finland hela tiden
skjuts fram i ett verk, som behandlar
förhållandet mellan Sverige och Ryssland genom
tiderna.
Att Ryssland till sist fick övertaget har som
nämnt sin naturliga förklaring i det växande
rikets förhållande till Sverige—Finlands
tilltagande styrka. Men man har väl ändå en
känsla av att det inte hade behövt gå fullt så
galet, som det gick, och Hornborgs skildring
bestyrker denna uppfattning. Som det
ojämförligt mera civiliserade landet hade ju
Sverige—Finland möjlighet att sätta kvalitet mot
kvantitet. Men det skedde inte. Hornborg låter
utan skonsamhet den bedrövliga indelta
”torpararmén” passera revy från nederlag till
nederlag ända fram till 1809, och han inskärper att
försöken till uppryckning i form av
reorganisation, ny beväpning och ny strategi var
märkligt matta och ineffektiva.
Även under resten av 1800-talet var det ju
synnerligen illa ställt med Sveriges försvar,
och likväl undergick vårt läge därunder en
ytterligare försämring genom Danmarks
lemlästning 1864 och Tyska rikets tillblivelse.
Hornborg är inte fullt rättvis, när han säger
sig inte kunna förstå, att svenskarnas livliga
sympatiyttringar mot de folk, som ryssar och
preussare förtrampade under 1860-talet,
förbands med ”en bestämd motvilja mot varje
förstärkning av rikets militära maktmedel”. De
svenskar, som mest ihärdigt krävde ett aktivt
svenskt uppträdande under 1860-talets kriser
— officerare som Adam och Hugo Raab,
tidningsmän som August Sohlman — kämpade
samtidigt för en total reorganisation av det
svenska försvaret på den allmänna värnpliktens
grund. Lantmännen däremot brydde sig
varken om skandinavismen eller försvaret — och
det var därför det gick, som det gick.
Hornborgs bok har bland annat det syftet att
väcka svenska folket ur 1800-talets dystra
småstatspsykos. Hans eget lands öden från och med
1918 — för att inte tala om vissa andra
länders öden under samma tid — har onekligen
gett detta problem en ny och löftesrik
belysning.
Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
