Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Holger Ahlenius: Martin Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
åtminstone delvis — i romanen "Romantiska
brev", som nog med skäl utelämnats ur
"Valda verk". Helge Videll är en akademiker,
vars anslutning till arbetarrörelsen bottnar i
romantisk idealisering av proletariatet och
som därför också blir grymt besviken och
slutar som hätsk avfälling och alkoholiserad
egocentriker med övermänniskofantasier; en
tragisk kärleksförbindelse är invävd i denna
själshistoria. Mer än sannolikt är, att boken
är anlagd som en motkritik till "Barbarskogen"
och avfällingen Ossiannilssons kritik av
socialdemokratien, men också, att den rymmer
självbiografiska inslag och att Helge Videll har
likheter med författaren. Denne var själv
lättrörd, lättantänd och ett stycke romantiker,
kom i viss mån utifrån och med tyngre ballast
än folkskolans till arbetarrörelsen, var sträng
mot dess oarter samt förtrogen med kafé- och
bohemlivets frestelser!
Idealiseringen av arbetarklassen finnes också
hos akademikern Sven Lilja i "Guds vackra
värld", en ung svärmare och drömmare, hos
vilken himlastormande kulturidealism förenas
med hurtfriskt världsförbättrarnit och blåögt
skönhetspatos. Martin Koch har sett med ett
överseende leende på det trohjärtade och
hjälplösa hos Sven Lilja men med karikatyrisk
skärpa på allt det svamliga och konturlösa.
Karl-Erik Forsslund och ungdomsmötenas
lyriska känslosvall ha nog — som I. Wizelius
påpekat — lånat drag åt figuren, men även
här är det självkritiska inslaget markant.
Talförheten, mångordigheten, idéflykten,
doce-randet hos Sven Lilja måste Martin Koch ha
iakttagit hos sig själv. Sven liknar bohemen
och brottslingen däri, att han aldrig söker
orsaken till sina motgångar hos sig själv utan
bara hos de illvilliga medmänniskorna, och
liksom den unge mannen i "Ellen" lär han sig
inse, att populärvetenskap och populärfilosofi
inte är något att erbjuda olärda menige man
i livets stora, avgörande stunder. Hans egen
väg till verkligheten och till mänsklig mognad
går genom lidande, och hans följesedel är det
ovan citerade ordet ur Bergspredikan, lagt i
den gamle smeden Tomassons mun.
Men Martin Kochs självrannsakan har i
"Guds vackra värld" skurit djupare än så. När
han så lidelsefullt och liksom anspänt
inregistrerat den inre upplösningens förlopp hos
Blöt-Lasse, Gerhard Brand och Helge Videll,
så är det därför att han lärt känna dessa
dunkla krafter i sitt eget bröst. Det fanns en
kluvenhet i Martin Kochs inre, som återverkar
i hans oeuvre, konstnärligt i polariteten
mellan frän naturalism och nittiotalsromantik,
moraliskt i de återkommande motsatsparen,
ooh som når sin kulmen i "Guds vackra värld".
Spännvidden mellan den egna själens Fagervik
och Skamsund stegras till bristningsgränsen i
mästarromanens genomförda motsatsspel
mellan den ljusa och den mörka världen. Den
förra når sin högsta höjd i Elias Tomasson,
den senare sitt djupaste djup i Frasse
Gyllenhjelm.
Busgrabben Frasse hade Martin Koch en
gång mött i sina pojkårs Katarinaberg, och
då han senare skrev hans historia, var det inte
bara med den sanna ödmjukhet, som den
gamle professorn gav uttryck åt i den
originellt formulerade satsen: "Det är bara på
grund av en serie tillfälligheter som jag blivit
professor i Uppsala och inte sköka i Bukarest."
"Vem låg längst nere på djupet som ett
kräldjur i den svarta pölen, vem ropade, hes av
stank, i bottenlöst mörker, vems ansikte såg
jag skymta emot mig ur dyn -—- vem var han?
Jag själv." Sammanställer man denna passus
i "Guds vackra värld" (II, sid. 225) med vad
som ovan citerats om den nära frändskapen
mellan bohemen och brottslingen, så finns det
inte längre rum för tvivelsmål: Frasse
Gyllenhjelm är ingenting mindre än en av de
förborgade utvecklingsmöjligheter som diktaren
uppdagat på det egna jagets botten, och som
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
