Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Ifigenia i Tauris av Goethe. Dramatiska
Teaterns lilla seen.
Goethes "Ifigenia" blev i sin första
prosaversion mycket omtyckt av Weimarpubliken,
medan den slutgiltiga blankverseditionen fick
ett mera kallsinnigt mottagande när den
framfördes. Eftervärlden har stått oförstående inför
denna samtidens reaktion, ty det är ju framför
allt genom den härliga versen som dramat
betvingar oss. Däremot har det inte ansetts
besitta några starkare dramatiska egenskaper.
"Ifigenia" har heller aldrig på dessa
hundrafemtio år lockat någon svensk teater, och när
det nu äntligen togs upp så skedde det på
Dramatens lilla studioscen inför inbjuden
publik. Så begav det sig alltså att teaterns
ojämförligt vackraste prestation under hösten
blev förbehållen ett litet slutet sällskap. Detta
är i högsta grad att beklaga, ty även om inte
stycket på minsta sätt for illa av att uppföras
som kammarspel så har det minsann vingbredd
och majestät nog att sväva ut under en större
rymd. Med sin bekännelse till humaniteten, det
förlåtande ädelmodet och sanningens makt har
det ett direkt budskap till vår tid. Det är sant
att stycket inte är livligt och pittoreskt i det
dramatiska utan rör sig med den väl
genomtänkta grandezzan hos en ceremoniell dans.
Men myten är i sig själv så fylld av mörka
lidelser och dramatiska urladdningar att den
fängslar även när den som hos Goethe mest
kommer till tals i långa återblickande
monologer. Det är då förstås ett livsvillkor att
versen läses så att den lever, och det skedde
verkligen här. Gun Wållgren har ju inte en
Tejes format, och det kunde förefalla djärvt att
skruda just henne i Artemisprästinnans kiton.
Men hon rättfärdigade experimentet till fullo.
Hon läste den sköna versen av fullaste hjärta
med fri och naturlig röstklang. Fritt och
naturligt utan att tyngas av rollens praktfulla vär-
dighet rörde hon sig också på scenen. Frank
Sundström kunde väl som Orestes ha väntats
vara än mera ovan i kläderna, men därav
märktes intet. Som den av hämndgudinnorna
jagade gav han suggestiva uttryck för den
ruvande skuldkänslan och lade verklig pondus
bakom de häftiga ångestutbrotten i första
akterna. Även den ömtåliga
vansinnesmonologen tolkade han så att man fick intrycket av
förlösande kris. Huruvida skådespelarens
egendomliga sätt att betona särskilt slutorden i
versraderna är avsiktligt eller ej kan vara svårt
att avgöra; anmälaren stördes i varje fall
därav. Som taurierkonungen Toas fick man se
Åke Claesson, det var en ståtlig uppenbarelse
och en fint utmejslad studie. En
uppmärksammad insats gjorde också eleven Hans Strååt
som Pylades.
Goethe och hans samtid skulle säkerligen ha
gjort stora ögon åt den antik som regissören
Stig Torsslow och Sven-Erik Skawonius trollat
fram. Den var belägen på ganska stort avstånd
från den vitmenade winckelmannska antiken,
suggestivt och riktigt uppsatt enligt modern
fornkunskap. Dräkterna prunkade i färgrika
mönster och mykenska guldsmycken. Platsen
utanför Dianas tempel var en hednisk
offerlund, där marken doftade blod och där de
urgamla, skrovliga trädstammarna bildade den
kolonnad som eljest obligatoriskt plägar
framställas i marmor. Att dekorationen verkade
litet låg i taket berodde ju på lokalen; snarast
var det märkligt att på en så liten seen uppnå
en så mäktig effekt. Till framförandet hade
Hilding Rosenberg skrivit musik som
spelades på orgel. Den var nog mycket
förtjänstfull och bidrog säkert till det goda
helhetsintrycket, men man kan tveka om
lämpligheten att med musikeffekter förebåda och
understryka det dramatiska skeendet. Litet bio
verkade det allt. Georg Svensson
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
