Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Christina av August Strindberg. Nya Teatern.
I programbladet till "Christina" riktar
regissör Branner ett slags utmaning till publiken.
Han hänvisar till att teaterns närmast
föregående Strindbergsföreställning,"Kamraterna",
inte mötte någon större förståelse hos
publiken: "Då svek ni oss! Vi sviker inte
Strindberg!" Allt tyder också på att den duktiga
teatern haft större lycka med detta sista och
betydligt djärvare Strindbergskast. Kritiken
var säkert den bästa som "Christina" någonsin
fått i Sverige, och publiken, som kanske genom
Garbo fått sitt intresse för drottningen som
dramatisk figur stimulerat, har varit för
Strindbergsförhållanden talrik. Och sämre
teaternöjen finnas ju.
"Christina" är ett av Strindbergs febrilaste
historiska dramer, otåligt och skälvande som
ett nervöst fullblod. Replikerna ha en våldsam
spänst, scenerna äro rörliga som kvicksilver.
Hela Kristinas Sverige skall in på tiljorna,
figurerna ritas upp med ett par streck och
knuffas så bums ut i kulissen igen. Drottningens
sällsamma öde drar förbi i flämtande tempo
och hennes personlighet framställes i ett slags
psykologisk ultrarapidteknik som åt
huvudrollen ger ett ekvilibristiskt, nästan farsartat
drag. Något intresse för denna kvinnofigur
som människa förmår man inte mobilisera,
hon bara förbluffar som en
förvandlingskonstnär som byter humör ungefär som en
varietéartist byter kläder.
Strindberg tyckte inte om drottning Kristina,
men han tjusades motvilligt av henne. Var
hans avsikt från början att ge ett
okonventionellt och sant historiskt porträtt så tog snart
hans kärlekshat till kvinnokönet, hans
minder-värdeskomplex inför det praktfullt och
hänsynslöst kvinnliga hand om penseln. Resultatet
blev en underlig hybrid mellan historisk figur
och modern emancipationskvinna. Den lärda
drottningen, som umgicks på jämbördig fot
med Cartesius och var djupt statsvetenskapligt
intresserad, framställes som en i alla rikets
affärer mindre vetande fjolla, det hetsiga och
sammansatta Vasalynnet yttrar sig som
nyckfullheten hos ett bortskämt barn. Av den
omvittnade maskuliniteten i hennes konstitution
ser man hos Strindbergs Kristina inte ett spår,
tvärtom är hon den veritabla kattan som
omväxlande stryker sig spinnande mot karlarna
eller fräser åt dem med utspärrade klor. Att
Kristina som regent inte förtjänar något
äreminne må vara sant, men att förvandla henne
till en enbart av sina kärleksaffärer upptagen,
moraliskt skrupelfri lyxkvinna förefaller som
en väl billig hämnd. Söker man nu bortse
från det historiska underlaget och uppfatta
"Christina" som en medvetet fri
kvinnoskildring blir intrycket om möjligt ännu mera
förvirrande. Det centrala motivet med
Kristinas kärleksförhållande till den unge
gunstlingen Klas Tott kan inte logiskt slutföras,
eftersom Strindberg visserligen kan dikta in
åtskilligt i historien men dock inte dikta om
enkla läroboksfakta. När Kristina under Klas
Totts med gymnasistmässig vältalighet
framförda kärleksbetygelser tinat upp och blivit
en mjuk och hängiven kvinna, som för första
gången älskar, kan författaren inte utnyttja
situationens dramatiska möjligheter utan måste
i all hast genom en emotionell kovändning hos
älskaren avföra denne från scenen för att ge
Kristina tid att göra sin dramatiska sorti från
regeringen. I ena ögonblicket har hon sin
uppgörelse som kvinna med Klas Tott, i det nästa
gör hon som drottning upp räkningen med
Sverige och svenskarna och förklarar att hon
aldrig känt sig som svenska utan som tyska.
Det är så befängt att det bara skulle behövas
en ytterst liten förskjutning för att spelet skulle
övergå från drama till spex. Strindbergs
avsaknad av humor och självironi leder honom
ofta i detta drama i farligt grannskap av det
parodiska. Det är också något inbilskt i hans
sätt att låta figurerna ideligen träffas av
replikerna som av piskrapp. Åskådaren förstår inte
alltid varför man tar dem så allvarligt.
Men det var en styvt gjord föreställning som
trots den lilla scenens små resurser gav god
yttre illusion. Drottningens parti lämpar sig
för en uppvisning av alla teaterkonster. Karin
Kavli trumfade genom det med kall, glittrande
virtuositet i en mask och plastik som
avlägsnade Kristina ytterligare ett steg från den
historiska verkligheten. Carl Ströms Axel
Oxenstierna hade en utmärkt mask och en praktfull
stämma; skådespelaren kunde ju sedan inte
hjälpa att rikskanslern mest verkade plågad
informator åt ett bångstyrigt barn. En briljant
prestation några kvällar mellan
revyengagemangen gjorde Stig Järrel som Magnus Gabriel
De la Gardie; rollen av desillusionerad resonör
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
