Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
paradis. När leksandsdrängen Mats Ersson
äntligen kommer fram till himmelriket och gläntar
på dörren dit ser han fars stuga, och den synen
fyller honom med en ren glädje som kung
Salomos palats med dess dignande bord och
sköna danserskor inte kunde skänka.
De gamla dalmålningarnas förtroligt naiva
umgänge med de bibliska figurerna har av
Rune Lindström med skicklighet och charm
översatts i dramatiska tablåer, till vilka han
själv utfört de sparsamma dekorationerna.
Som versskrivare tillhör han dock inte de
ursprungliga naivisterna, han är snarare då
bråd-moget driven, en intelligent pastischör men
inte en ny diktare. Att inför detta stycke vädra
morgonluft för den svenska dramatiken
förefaller godtroget optimistiskt; däremot tvivlar
man inte på att Rune Lindström med sitt
rediga huvud, sin uppslagsrikedom och sin
starka vilja har stora uppgifter väntande på
sig. Hans talang sträckte sig också till
skådespeleriet. Mats Erssons roll läste och agerade
han med talang. Det var bara en viss
beställ-sam överdrift i stumspelet som förrådde
amatören. Överhuvudtaget var föreställningen gott
genomarbetad. Präktiga i sina roller voro
särskilt Kurbitsmålaren och Kung Salomo. Att
denna senare figur skulle lämpa sig som ett
skolexempel på den fördömda människan var
för den teologiskt ej så initierade en
överraskning. Annars var det just överraskningarna
man saknade, den djupa poetiska
originaliteten. Georg Svensson
Candida av Bernard Shaw. Blanche-Teatern.
Vi, den freudianska tidsålderns människor,
ha sett så många själar vrängas ut och in i
böckerna och på scenen att vi blivit litet
avtrubbade mot den psykologiska
demaskerings-teknik som den hos Ibsen upplärde Shaw
demonstrerar i "Candida". (Vi sågo den
till-lämpad senast bara för någon månad sedan
just på Blanche-Teatern, där Björne i det
amerikanska stycket "Skilda språk" hade en
roll som i mycket liknar Reverend Morrells i
"Candida".) Men stycket har inte förlorat
något av sin spelbarhet för att det numera
måste uppföras i kostym, och ingen kan utföra
dessa psykologiska dissektioner med
tillnärmelsevis samma intelligens som Shaw. Han
gonar sig visserligen i sin kvickhet och
"abnormt normala" skarpsynthet, men han är
inte så inbilsk att han blir patetisk och
skol-mästerlig. Han skär sönder människorna,
därmed är hans jobb utfört. Den som av bitarna
vill sätta ihop andra och bättre människor får
göra det själv.
Att få ut någon "moral" ur "Candida"
ställer sig följaktligen litet svårt. Shaw
hemfaller inte åt tendensdramatikens enkla
svart-och vitteffekter. Han är aldrig så partisk för
och mot sina figurer att han grupperar dem
i vänner och fiender. Han slår den ene med
den andre. Pastor Morrell får i första akten
tillfälle att avslöja sin hidöse svärfader och
säga de för en präst ovanligt verkningsfulla
orden att han hellre tar en ärlig skurk i
handen än en from hycklare. Det är författaren som
talar genom honom, men Morrell får inte länge
känna sig smickrad av författarens förtroende
innan det är hans tur att få höra vad Shaw
egentligen tänker om honom. Författarens
språkrör har då blivit poeten Eugène
March-banks, och man undrar så smått om det är
denne litet löjlige men renhjärtade idealist,
som skall få triumfera över den självbelåtna
borgerliga respektabiliteten personifierad av
Morrell. Men var Shaw skeptisk mot den
viktorianska soliditeten med sina utåt synliga
dygder och sin inre tomhet så var han minst
lika ironisk mot den utspädda prerafaelitiska
esteticism och själsfinhet, som var dess
komplement i nittiotalets England, där "Candida"
skrevs (ej 1904 som programmet uppger utan
1895). Stackars Eugene får bara då och då
sväva några varv i poetisk extas över scenen
för att dessemellan dimpa pladask i golvet.
Vad Morrell har att säga om Eugènes
salongs-bolsjevism, för att använda ett modernt
uttryck, är av Shaw lika uppriktigt menat som
vad Eugène säger om Morrells habila
vältalighet och spänningsfria godhet. Shaw är
angelägen om att hålla dessa figurer i balans,
att göra dem till något så när jämbördiga
motståndare ända fram till den effektfulla
slutscenen, då han låter sin speciella bundsförvant
Candida stå som Justitia med en av sina
tillbedjare i vardera vågskålen. Och även då
upprätthåller han balansen genom ett av sina
paradoxala domslut: Morrell får behålla
Candida inte på grund av sin förträfflighet och
sociala effektivitet utan på grund av sin
mänskliga svaghet, medan den hjälplöse, förpinade
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
