Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ligger också väl till för honom. George Fant
hade det som Klas Tott mindre roligt.
Författaren ansåg sig i dennes mun ha lagt "de
vackraste kärleksförklaringar som finnas" och Fant
framsade dem som om han tyckt detsamma.
Men när han sedan utklädd i balettkostym
skulle svänga om från nästan avsvimmad
förälskelse till ursinnigt hat kunde den unge
ambitiöse skådespelaren inte längre bevara
rollens värdighet. Utmärkta bifigurer gjordes
av Magnus Kesster (Carl Gustav) och Gunnar
Björnstrand (Johan Holm). Georg Svensson
Se människan —-, skådespel i fyra bilder av
Nils-Magnus Folcke. — En vårmorgon,
stockholmsfantasi i en akt av Tor
Hedberg. Svenska
Dramatikers Studio.
Man kan inte förtänka skådespelarna att de
inte lyckades göra något av Nils-Magnus
Folckes skådespel "Se människan —", som
fick sin urpremiär på Svenska Dramatikers
Studio den 4 december. Dessa lösa variationer
över ibsenska och i någon mån strindbergska
temata äro inte bara blottade på dramatisk
nerv utan också amatörmässiga i
uppbyggnaden och sällsynt grumliga i tankegången.
Vad är till exempel innebörden i
huvudfigurens dialog med Frälsaren i fjärde scenbilden?
Hela denna seen med sin smaklösa
konkretisering av det som inte tål vid att konkretiseras
var för övrigt en horrör, som kom åskådaren
att bli generad över sin egen närvaro,
åtminstone kände anmälaren det så. Den
Brandgestalt som författaren vill att vi skola beundra
är så arrogant, så full av egenrättfärdighet och
andlig högfärd att vår sympati utfaller på fel
sida, hos världsträlarna, och sådant är alltid
förargligt. Detta må anföras som en
förklaring till anmälarens kompletta kallsinnighet
inför hela denna del av programmet. Det enda
njutbara var några replikskiften i andra
scenbilden, arbetarkaféet, och där liksom i
läkar-scenen var Gunnar Björnstrand den ende av
skådespelarna man lade märke till; han förstår
att sätta spets på sina repliker.
Att från detta anspråksfulla sammelsurium
övergå till Tor Hedbergs lilla poetiska sketch
"En vårmorgon" var en ren lisa. Denna
stockholmsfantasi från anno dazumal — låt mig
föreslå 1910 — är naturligtvis en bagatell,
men den har skrivits av en riktig författare
med djup förtrogenhet med scenens
möjligheter. Greven och Gatsoparen äro ett par
levande människor med tidstypiska talesätt och
allurer, och det stod ett skimmer av humor och
poesi kring deras halvt filosofiska samtal helt
tidigt en vårmorgon, medan måsarna skriade
över Strömmens solglitter och Tjänstekvinnans
son promenerade förbi på andra sidan vattnet.
Skådespelarna tycktes också trivas påfallande
väl med sina roller. Törd Stål hade skapat
en verkligt övertygande personnage av sin
"sjungande greve", festlig i sin spattighet, sina
tillfälliga förmörkelser och sina ljusa stunder
av munter och fördomsfri gammalmansnobless.
Sina repliker satte han in säkert och elegant.
Inte mindre lyckad var Arthur Cederborg som
Gatsoparen. Skådespelaren äger nu en gång
den speciella förmågan att med små medel
skapa atmosfär kring sina figurer. Det är
svårt, för att inte säga omöjligt att säga vari
det låg, men från första stunden stod det klart,
att Cederborgs gatsopare inte var en nutida
proletär utan av äldre årgång, och detta fast
han inte hade samma stöd i kostymering och
mask som framställaren av grevens roll. Börje
Mellvig hade tydligen lagt ned mycken omsorg
på regi och scenbild i Tor Hedbergs pjäs, och
det var den som räddade kvällen.
Holger Ahlenius
Ett spel om en väg som till Himla bär
av Rune Lindström. Dramatiska
Teatern.
Sex dalmålningar kallar den unge
uppsalateologen Rune Lindström det scholarspel om
en enkel själs väg till frälsning, som haft en
så uppseendeväckande framgång först i
Uppsala och nu på själva nationalscenen. Det nya
i greppet om den gamla spelformen ligger i
att han därpå applicerat dalmålningarnas naivt
dekorativa syn. Han är själv näst intill dalmas,
och efter vad han i sitt välskrivna programord
deklarerar djupt förankrad i de trygga
dalböndernas fromhetsliv, som han anser utgöra
en omistlig nationell tillgång. Spelet har en
enkel och lättfattlig moral: den som traktar
efter rikedom och makt är dömd att försmäkta
i det förlorade paradiset, medan den som är
trogen sitt ursprung och därvid inte rädes att
förlora sitt liv finner vägen till de förlorades
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
