Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Blåtands hov i Jellinge, där Orm och hans vän
Toke sitta till bords med konungen, Sven
Tveskägg och jomsvikingen Styrbjörn,
uppsalakonungens fördrivne brorson. Det väldiga
bunkalaget slutar med envig, där Orm och
Toke vinna stor ära men också blessyrer; det
är en ganska matt och luttrad Orm, till
yttermera visso kärlekskrank, som äntligen återser
sin moder och gården på Kullen. Men länge
blir han inte bofast hemmavid och när han
nästa gång drar i härnad är det tillsammans
med den stora flotta, som gjorde regeringen
sur för den engelske kungen Ethelred den
Råd-löse. Orm deltar i det berömda slaget mot jarl
Byrhtroth på stranden av floden Panta år 991,
och efter segern kommer han till själva
London för att kvittera ut den väldiga lösensumma
som Ethelred gått med på för att slippa
ytterligare plundring. Här återser han sin älskade,
kung Haralds dotter, och låter kristna sig för
att få henne till äkta. Därmed anser han att
det kan vara nog för en tid med vapenlek och
ställer bröllopsresan hem till Öresund. Hur det
sedan gick, därom skall författaren berätta
i nästa volym.
Som historisk äventyrsroman är "Röde Orm"
ett virtuosnummer, vilket i spänning väl kan
mäta sig med och i konstnärlighet vida
överträffar sådana utländska succéer som "Med
flaggan i topp" och "Nordvästpassagen". Den
har faktiskt något av de klassiska
ungdomsböckernas överdådiga ymnighet och otvungna
följdriktighet i fabuleringen. Däremot är
naiviteten inte av det alldeles friska slaget. Frans G.
Bengtsson beskriver slagsmål, bragd och
ord-snarhet med vällustig kännarglädje, och någon
gång förnimmer man hans tillfredsställelse
och gaskighet litet för tydligt, det kommer
då in ett spexigt drag i framställningen som,
hur kvickt det än må vara i sig självt, bryter
stilen. Detta är särskilt märkbart i senare
avdelningen, som inte kan uppvisa några
sådana praktpartier som gästabudet hos kung
Harald.
Anmälaren kan för sin del inte avgöra om
författaren givit en historiskt riktig bild av de
nordiska vikingarna och de förhållanden de på
sina härnadståg mötte. Men Frans G.
Bengtsson är en lärd man, väl förtrogen med
litteraturen i ämnet alltifrån Eddan och de isländska
sagorna till den moderna arkeologiska
forskningen. Det är inte troligt att han begått
många misstag i sådana stycken, om vilka
man säkert kan veta något. Luckorna i vårt
vetande äro likväl så stora att fantasien har
fritt spelrum. Hur vikingatidens människor
innerst voro beskaffade, därom veta vi
naturligtvis inte mycket mer än intet. Underliga
motsägelser i deras psyken skymta. Deras
känslolöshet, när det gällde egna och andras
liv, var barbarisk, men deras skönhetssinne
var högt utvecklat. De satte pris på vackra
vapen och smycken, och skaldekonsten hölls
högt i ära. En man kunde utan att blinka
klyva sin motståndare från hjässan till
fota-bjället för att därefter på stående fot kväda
en strof som i fråga om utstuderat
bildspråk skulle gillas av en modernistisk poet.
Vikingarnas hederskodex var lika sträng som
riddarnas, men till mannens dygder räknades
också listen, till plikterna hämnden.
Nordmännen förete egenskaper som kunna fresta
den ene till idealisering, den andre till mustig
och hänsynslös realism. Frans G. Bengtsson
har valt en medelväg. De vikingar han gör oss
bekant med äro inte Guds bästa barn:
förfärliga i strid, omåttliga i dryckjom, grova i mun
och svåra på fruntimmer. Författaren har
känsla för det drastiska, och i den vägen har
han här inte behövt neka sig någonting. Men
han har också en ungdomlig beundran för det
storstilade i ord och handling, för den heroiska
människan, som höjer sig över det packaktiga
och småskurna. Följaktligen äro dessa samma
vikingar också herremän av verklig nobless.
Och kanske voro våra förfäder sådana,
åtminstone när de voro eller hade det som bäst.
Därom veta vi som sagt föga. Även om man
inte genom denna roman tyckt sig få några
blixtbelysningar ned i ett töcken, så måste man
säga sig att dess figurer äro sådana att de givit
stoff till en ovanligt rolig bok. Och det var ju
vad Frans G. Bengtsson satt sig före.
Georg Svensson
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
