Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Karin Boyes sista noveller
KARIN BOYE: Bebådelse. Bonniers 1941.
7:50.
Det är vardagens problem som renade och
skärpta men framför allt klädda i ett
beundransvärt exakt språk träder oss till mötes i
Karin Boyes novellistik. Hennes glädje över
den lyckade analysen, som öppnar nya
möjligheter att förklara mänskliga konflikter, blir
aldrig så stor att hon glömmer att kollationera
sina resultat med verkligheten. Hennes
romaner och noveller är skrivna av en författare
som bättre än de allra flesta vet vad hon talar
om och vad hon menar. Den naturliga
spänningen mellan tendens och problemlösning å
ena sidan och rena verklighetsåtergivandet å
den andra har hon naturligtvis inte helt
undgått. En novell som "Ovänner med
Orvars-sons" i den postuma samlingen visar henne
som en verkligt förträfflig iakttagare, en smula
i Aldous Huxleys tidigare, slipat ironiska stil.
Hon hade givetvis kunnat gå längre på den
vägen, om hon inte dessutom haft ett rent
personligt klarhetsbehov, man kan tryggt säga en
moralisk lidelse som tvingar henne att så gott
som alltid behandla frågor av fundamental
vikt — att sovra sitt stoff och syssla med det
enda väsentliga. Den andra polen i hennes
verk företrädes följaktligen av sådana verk,
där stoffet så asketiskt rensats från allt yttre
och allt tillfälligt, att nästan bara den kalla
problemdiskussionen står kvar — det gäller
exempelvis novellen "Den dödas rätt".
Som litterär personlighet står hon i vissa
viktiga avseenden på samma linje som
Fröding: med en orubblig trohet mot sitt eget
väsens möjligheter och uttrycksmedel förenade
hon den ängsliga samvetsgrannhet i umgänget
med djupa frågor som Frödings brev och
postuma anteckningar gripande vittnar om.
Aldrig ett ögonblick faller Karin Boye för den
mycket litterära frestelsen att slå bort
alltsammans med ett skämt eller ett klingande
övermod av den sort som gör mig för i morgon
sjufalt värre men hjälper mig i dag på mina
ben; och vad man än må säga om Frödings
humor, aldrig fyllde den den uppgiften. Men
jämförelsen sträcker sig ännu en bit. De
upprepade yttranden i Frödings brev, där han
säger sig först och sist ha sökt harmonien
inom sig själv och i tillvaron, skulle mycket
väl kunna tillämpas på Karin Boye. Och det
är väl också vad man skulle vänta, att
problemtyngda naturer av detta slag, som aldrig
vill låta sig duperas av det sköna skenet,
inriktar alla sina djupaste strävanden på att
slå en) brygga av harmoni över de stridiga
elementen i tillvaron. Mot bakgrunden av
erfarenheten om människans splittring och
existensens motsatser måste man förstå
Frödings drömmar om Ariens land lika väl som
Karin Boyes hellenska skönhetsvisioner.
Längtan efter en hel mänsklighet, som drivit fram
det mesta av adertonhundratalets antikdyrkan
(vilken alltså inte, som man gärna tror, var en
rent pedagogisk-filologisk angelägenhet), måste
göra sig allt hetsigare hörd hos den som sett
tillvaron förflackas, brutaliseras, splittras. Det
griper också läsaren direkt då han i samlingens
starkaste novell, "Äventyr i Kandia", får
bevittna något som bra mycket liknar ett avsked
till dessa hellenska drömmerier. I anslutning
till en flyktig kärleksepisod på Kreta
konstaterar Karin Boye till slut, att denna miljö och
framför allt denna miljös människor inte håller
måttet: "Nej, de var inga gudar, de var inte
ens antika människor, de var moderna,
uppskruvade personligheter avhängiga av en lång
och snedvriden historia." Kanske har
författarinnan bara velat visa, att det inte är nyttigt
att alltför närgånget konfrontera sina ideal med
verkligheten; ändå vet man att den
konfrontationen var hennes ständiga lidelse, och man
kan inte komma ifrån att novellen trots sin
litterära objektivitet och fullödiga behärskning
uttrycker en besvikelse av samma art som
D. H. Lawrence gång på gång upplevde under
sin odyssé runt jorden. Liksom Lawrence hade
Karin Boye sin dröm om ett Rananim där
människorna var i djupaste mening ense med
sig själva och där konflikterna smält samman
i en strålande syntes.
Därmed är givetvis inte sagt, att hon förhöll
sig avvisande mot verkligheten; tvärtom, den
romantik som fanns hos henne begärde inte
bättre än att restlöst få gå upp i
verklighets-anammelse. Men denna operation, som under
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
