Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hans misstänksamhet mot Norlind, som
skenbart lever en katoliks liv men aldrig vill göra
den genuina upplevelsen utan ständigt
förskansar sig bakom intellektuella argument
— som man för övrigt aldrig får tillfälle att
syna i sömmarna. Man kan förstå, att den
svenske gästen gick sin katolske värd en smula
på nerverna.
Norlind avvisar den katolska tro, som
förkroppsligas av denna karikatyr, och han
bekymrar sig inte om mannens böner att inte
döma katolicismen efter hans personliga brister.
Däremot finner han under en inspirerat
skildrad påskvandring i bergen, att han trots allt
fått ett levande och oförstörbar tillskott under
sin tid i Assisi: "Jag nådde klarhet och frid
under denna påskvandring på berget. Jag
visste med mig, att det jag sett där nere av
ett enkelt pliktliv hade berört mig djupare än
någon tidigare erfarenhet. I denna stad levde
medeltidens brinnande längtan att nå
fullkomligheten, dess ständiga inriktning mot det
goda, dess andliga disciplin. I den andan hade
mänskligheten en gång förnyats ... Jag kände
sålunda, att jag fått mitt liv fördjupat, efter
allt vad jag lärt, att min livsstil förändrats."
Om jag fattar denna deklaration riktigt, är
Norlind efter sin Assisitid alltså alltjämt en
irrande humanist, låt vara med ett nytt eko
ringande i sin själ och stärkt av de etiska
värden han upptäckte hos de anonyma katolska
systrarna i klostret.
Resultatet kan synas magert, och sant är,
att det i Norlinds bok finns sidor, som man
läser med svårighet. Men huvudintrycket är
detsamma som från hans tidigare
minnesvolymer: av en blid, ensam, originell och mycket
begåvad man, som längtar efter frid och
stillhet, men vars väsen envist pockar på att få
blomma ut i barocka upptåg, dråpliga
anekdoter och allsköns konstnärliga hanteringar.
Sven Stolpe
Fallet Culbertson
ELY CULBERTSON: Mina sju liv.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1941. 13:—.
Med en lätt rysning öppnar man Ely
Cul-bertsons självbiografi "Mina sju liv". Boken
är på 470 sidor, stort format. Råkar man
därtill inte vara invigd i bridgespelet är det med
största misstro som man börjar läsningen. Men
farhågorna skingras mycket snart. Boken är
inte bara underhållande utan även instruktiv;
den står konstnärligt ganska högt och den
väcker tankar; den är ställvis rätt kvick. Allt
detta gäller i synnerhet de första två
tredjedelarna. Det är först då Ely Culbertson blir
helt bridgespelare (sista tredjedelen av boken)
som han blir tråkig.
Hur mycket är sant i en självbiografi? Vad
är retuscherat, förminskat, förstorat? Ska man
slaviskt följa verkligheten då man skriver sina
memoarer? Vilka puts spelar oss det nyckfulla
minnet? Culbertson kallar sin bok för "The
Strange Lives of One Man" och det gör han
för att antyda att han har hunnit med en hel
del. Men har han faktiskt hunnit med allt som
han berättar om? Om man kommer på en
person med en felaktig uppgift en gång, så
brukar man säga: en gång är ingen gång. Sker
det två gånger blir man misstänksam, och det
är inte alldeles uteslutet med en tredje, en
fjärde gång. Jag ska ta upp några frågetecken
som jag har ritat i marginalen på hans bok.
På sid. 273 talar Culbertson om att han vid
sin inträdesprövning till armén som tolk skötte
sig briljant i franska, tyska, ryska och spanska.
Dock är en del av hans spanska citat i boken
felstavade (jag förmodar att den svenska
upplagan troget följer den amerikanska).
Förekom det inte något skriftligt prov i den examen
som han undergick? Eller hade han då han
skrev sin självbiografi hunnit glömma sin
spanska till den grad att dubbelteckning av
"m" inte stöter honom? På sid. 384 talar han
om att hans blivande hustru får läsa hans
dagbok, men på sid. 350 (i självbiografien) står
det att hon blir förskräckt då han nämner att
han har suttit i BlackwalFs Islands fängelse.
Stod det ingenting om denna fängelsevistelse
i hans dagbok? Eller hade hon läst sin
fästmans dagbok så slarvigt att saken hade fallit
ur hennes minne? Om hans föräldrar får vi
bland annat veta att de vilar på
Woodlawn-kyrkogården i New York, och därom är väl
intet att säga, men deras namn står inte på
graven. Varför denna hemlighetsfullhet? Innan
man har hunnit hejda pennan har den ritat ett
frågetecken i kanten.
Man kan alltså gå ut ifrån att inte alla upp-
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
