Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gifter är absolut pålitliga, men i vilka
självbiografier finner man sanningen och ingenting
annat än sanningen?
Att återberätta bokens yttre händelser är
omöjligt inom en snäv ram. Hans liv har varit
en spännande långfilm, i vilken det händer
saker och ting underbarare än dikt. Han var
född med segerhuva, ett faktum som han själv
tillskriver en viss betydelse. Att så mycket
ovanligt har hänt honom förklarar han också
på följande sätt: "Jag har alltid känt ett tvång
att på ett eller annat sätt söka få min
föreställning om livet att stämma med verkligheten,
och mina handlingar har i stor utsträckning
bestämts av abstrakta idéer." Då kanske det
är sant att allting kommer inifrån? Då kanske
det är sant att båtsman Jönsson verkligen har
upplevat mindre än Harry Martinson? Om jag
reser några hundratusen kilometer med
tilltäppta sinnen och avkopplad hjärna, enligt det
gamla kända turistreceptet, så kanske jag inte
upplever så mycket. Är det kanske fördenskull
som vår vän fabrikören verkar så torftig? Är
det fördenskull herr Karlsson längtar efter
rotmos då han kommer in på en fransk
restaurang? Skulle det alltså inte räcka med att man
viftar upp luft omkring sig eller klistrar den
ena hotellappen efter den andra på den tunga
läderväskan? Måhända förhåller det sig så att
det är just närvaron av andlighet som gör
Culbertsons bok så njutbar. Han är en kunnig,
en bildad, en reflekterande människa. Men
i sista tredjedelen av boken tappar han
balansen. Skulle det vara vistelsen i U. S. A. som
är skulden? Han kanske är trött. Eller är det
läsaren som är trött efter att ha läst om alla
dessa resor, fängelsevistelser, upplopp,
kvinnor, orgier, bjudningar, bridgematcher,
kortkonster, underbara tillfälligheter,
restaurangbesök, medgångar, motgångar, ups and downs?
I varje fall förefaller det som om man gled in
i en annan andlig värld mot slutet. Man retar
upp sig på tonen. Det är denna sista
tredjedel som kanske borde ha varit oskriven. Det
blir för mycket av Klinkan. Vi får här veta
hur den skicklige kortspelaren Ely Culbertson
— som i åratal hade studerat, teoretiskt och
praktiskt, masspsykologi — blev bridgekungen
Culbertson. Hade man inte förut anat att
mannen var smart, så förstår man det nu. Man
får också hans äktenskap. Det var kanske ett
vackert äktenskap, men det är inte roligt att
läsa om det. ("Jag litar på dig, Ely. Älskling,
du är världens underbaraste kvinna. Nej, nu
står jag inte ut längre. Vi måste skiljas.") Det
är nästan värre än den hollywoodska
celluloid-verkligheten. Och med en viss saknad går man
tillbaka till den unge Culbertson, han som
hade en själ, han som hade idealer och andliga
intressen, han som kämpade för sin utveckling
och inte ryggade för problemen, de viktiga.
Och man överraskar sig med att snart sitta
försjunken för andra gången i den romantiska
berättelsen om hans föräldrars kärlekssaga, om
hans ukrainska uppväxt. I ett företal säger han
visserligen att hans bok inte är någon
självbiografisk roman, men det är en duktig
romanförfattare som har skrivit om den lille Ely
Culbertson och hans släkt, som har tecknat
klara och plastiska porträtt, som har skildrat
det vackra Ukraina och dess befolkning. Det
kan här nämnas att hans mor var dotter till
en kosackgeneral. Hans far var amerikan med
skotska förfäder.
Det paradoxala med boken är alltså det att
det är människan Ely Culbertson och inte
bridgeexperten som håller läsarens intresse
vaket. Även om de yttre linjerna är
intressanta, så är de inre ännu mera fängslande.
Det är inte så mycket den vandrande som den
reflekterande Culbertson vi dras till. Han
försöker allvarligt reda ut sammanhangen, han
knusslar inte med sin tillkämpade klokhet, han
har ett klart huvud, många idéer, ännu flera
hugskott, och han är djärv ehuru han
förnekar det. Vad han säger om massan och
massans psyke är intressant därför att man har
på känn att han verkligen vet vad han talar
om. Han känner massan, men han känner
också medlidande med den. I åratal stod han
på massans sida och kämpade hänsynslöst för
att få fram en bättre tingens ordning. Men till
sist insåg han hopplösheten i denna kamp och
han svängde om: han började i stället att
utnyttja massans instinkter för sina egna syften.
Det lyckades förträffligt. Han blev millionär.
Epikurén, idealisten, barnet, familjefadern,
affärsmannen, bridgeauktoriteten, (amatör-)
filosofen Ely Culbertson är femtio år gammal.
Den svenska översättningen av den märklige
mannens självbiografi är mönstergill.
John Karlzén
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
