Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sig sin uppfattning om detta land efter
Turgenjev, Tolstoj, Tjaikowskij, Nesterev ..." Det
kaotiska själstillstånd, som i deras verk talar
med djup tragisk röst, framträder för Balodis
i krass och trist vardagsskepnad, oscillerande
mellan hemskt och löjligt. Rysslands väsen
förkroppsligas för honom av småstaden Klinzy,
det efterblivna ryska genomsnittssamhället i
sin prydno. Där anordnar man ena dagen
judepogromer och den andra kalas, som
börjar med tjugufyra supar och slutar med att
gästerna begagnar värdens flygel till toalett.
I detta smutsiga, makabra Ryssland levde och
verkade Balodis många år som lärd och
universitetslärare.
Så kom världskriget och revolutionen. Som
professor och prorektor vid universitetet i
Saratov blev Balodis ögonvittne till de
politiska våldsdåden, hungersnöden och de
förhärjande epidemierna i deras spår. Men så
blev Lettland fritt, och han kunde återvända
dit. En stor arbetsuppgift väntade honom där.
I det fria Lettland gjorde han en banbrytande
insats för utforskandet av sitt folks forntid.
Detta kom att få betydelse även för skapandet
av ett historiskt underlag till den
nationalkänsla, som ännu framträdde yr och
vimmel-kantig. Det lettiska folket har icke ägt någon
självständig historia från medeltiden och fram
till våra dagar. Inte underligt då, att de
minnesmärken från äldsta tider, som Balodis och
hans lärjungeskara grävde fram, möttes med
ett intensivt intresse av landsmännen: de fann
där sitt förlorade förflutna. De avsnitt i boken,
där detta berättas, tillhör de mest fängslande
partierna.
De sista kapitlen är ägnade den ryska
ockupationen av Lettland 1940—41 och kan
sägas komplettera den bild av förhållandena
i Balticum, som litauern Ignas J.-Scheynius
lämnar i "Den röda floden stiger". De sista
sidorna, som skrevs 5 juli i år, andas en
gripande känsla av befrielse över att inkräktarna
är förjagade: "Och så vajade då åter den
rödvit-röda flaggan över den lettiska huvudstaden.
Denna dag var den lettiska kolonien i
Stockholm församlad i mitt hem, så att vi
gemensamt skulle kunna tänka på vårt älskade
fosterland, som nu befriats från det ryska
överväldet, det värsta något folk kan råka ut för."
Sedan dess har ju mycket hänt även i
Lettland. Nils Bohman
Sammanbrottet i närbild
HANS HABE: Om ock tusen falla.
Översättning av L. och Louis Renner.
Tiden 1941. 9: 50.
Hans Habe är en ungersk journalist, som
kämpade som frivillig på västfronten
sommaren 1940. Efter några månaders fångenskap
i ett tyskt läger lyckades han fly och ta sig
över till Förenta staterna, där han skrivit ned
sina intryck. Det har blivit en stark bok om
den fruktansvärda tragedi, som de franska
arméerna upplevde under några korta men
skickelsedigra veckor.
Någon bild av själva krigshändelserna kan
man inte begära av en underofficer i ett
frivilligregemente. Habe kämpar med sitt
regemente några mil söder om Sedan, men han
tror att det är den nionde armén med general
Corap, som håller denna sektor. I själva verket
är det den andra armén med general Huntziger.
Hans okunnighet om frontläget är säkerligen
utmärkande för alla deltagare: man vet
ingenting och får inte veta någonting. Man slåss
i blindo mot en osynlig fiende. Man retirerar
utan att avlossa något skott, utan att bli
anfallen, man flyr utan att förstå varför man
flyr.
Det är en oerhört suggestiv skildring som
Habe ger av det utländska regementets
uppmarsch till fronten medio maj längs vägar,
som äro belamrade med flyende kolonner,
dikena kantade av trötta soldater, genom
trakter som redan några dagar efter den tyska
offensivens början skvallra om det
oundvikliga sammanbrottet. Där är detaljer, som bita
sig fast i minnet: de illa klädda, tungt lastade
männen, av vilka många inte ens ha ett gevär,
andra släpa på något gammalt muskedunder
från åttiotalet, som bevisligen inte skjuter.
Officerare, som sakna kartor, gå vilse med
truppen och inte hitta fram till den ställning
de fått sig anvisad, och väl framkomna dit
finna att det förband, som skulle avlösas,
lämnat packning och vapen och flytt.
Av stridshandlingarna får man samma
kaotiska intryck som av uppmarschen. Det är inte
Habes fel — verkligheten var kaotisk. Hans
regemente tillhör den trettiofemte divisionen,
ett av de förband som höll ut längst på
västfronten. Habe ligger i ställning i tre veckor
•90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
