Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Litteraturhistorien
har fått sina fiskar varma av en ung
litteraturhistorisk licentiat, Töre Zetterholm. I en artikel
i Dagens Nyheter (5 januari 1942) tar han
farväl av sina högskolestudier i en artikel som
lindrigt uttryckt vittnar om besvikelse. Den
kåserande formen har lett till åtskilliga mera
effektfulla än välvisa överdrifter, men man
kan inte komma ifrån att han givit luft åt
känslor som pressat mången ynglings och
studentskas bröst. Högskoleundervisningen i de
estetiska vetenskaperna liknar nog på många
håll en ungdomskvarn som arbetar baklänges:
fulla av hänförelse för allt det sköna som
mänsklighetens store skapat troppa de unga
konst- och litteraturentusiasterna in i
seminarierna för att med förlorade illusioner och
i bästa fall en examen malas ut ur dem några
år senare. Zetterholm gör gällande att
litteraturhistorien i sin strävan att uppsamla fakta,
att insätta diktverket i sitt mänskliga och
historiska sammanhang förlorat sig i petitesser,
i ett rotande efter skäligen ovidkommande
detaljer i författarnas privatliv och ett
uppspårande av påverkningar som är rena
knappo-logien. För denna art av litteraturforskning är
allt material lika gott, ty den estetiska
värderingen är överhuvudtaget inte uppförd på dess
program. Metoden är huvudsaken, och den
kan lika bra prövas på ett stendött material
som på ett mästerverk. Inför
litteraturhistoriens försummade möjligheter blir författaren
vältalig:
"Ett bittert öde väntar den yngling som
tror sig kunna finna utlopp för sin entusiasm
genom studiet av litteraturhistoria. Förvisso
skulle denna vetenskap kunna vara den främsta
av vetenskaper. Den skulle kunna skänka
impulser åt den dikt som nu strider sin
davidskamp mot dumhet och barbari. Den skulle
kunna skapa och röja ny mark, stimulera och
hänföra. Den skulle kunna vara en kulturens
hälsokälla — vetenskapen om ordet."
Töre Zetterholms artikel präglas ju inte av
några epokgörande nya synpunkter. Vad han
säger har sagts förut och tänkts av ännu
mycket flera. Men själva envetenheten i
ungdomens trots mot litteraturhistorien tyder ju
på att någonting måste vara på tok. Om inte
annat så det att professorerna och docenterna
inte göra sig nog besvär att sätta eleverna in i
hur litteraturhistoriens mål uppfattas på
lärarhåll. Den unge studenten är när han anländer
till lärarens seminarier och föreläsningar full
av entusiasm. Som gymnasist har han med
sina likasinnade kamrater utbytt otaliga tankar
om böcker, och de ha i allmänhet gått ut
på vad som är bra eller dålig litteratur,
kort sagt smakfrågor. Övergången till
seminariernas lidelsefria litteraturanalys eller
professorns föreläsningar blir alltför abrupt. Den
tunna luften i forskningens sfärer ger honom
andnöd, men ingen befattar sig med hans
illabefinnande. Professorn är ju inte bara
lärare utan även forskare, själv är han väl
förtrogen med ämnets estetiska sida och kan
inte ge sig till att prata konst med varje ny
elev som anländer. Det ankommer på honom
att hålla forskningens paternosterhiss i gång,
och vartefter eleverna komma få de stiga på
och följa med så länge de ha lust. De tilldelas
gärna sådana små arbetsuppgifter som måste
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
