Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Alberto Moravia: Flykten till Spanien. Novell. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYKTEN TILL SPANIEN
vedermödor? Eller var det den djupare,
inneboende kraften hos den, som är övergiven och
förföljd, som förlorat allt och vet att han inte
längre kan lita på någon utom på sig själv?
Eller var det kanske någon okänd
hemlighetsfull makt, som tagit sin boning i grottan och
likt jorden med jätten Anteus bistod honom
i farans stund? Det var omöjligt att säga. Men
en kraft var det förvisso, kärv och överlägsen,
inför vilken all fruktan och all grämelse voro
som utplånade. Med vilken oförställd glädje
lyssnade han inte till ekot av vågornas brus,
då de bröto sig mot de klippiga stränderna.
Vilket oförlikneligt ljus omstrålade honom ej
på morgonen, där han stod uppe vid grottans
mynning och lät reflexerna från det
solglittrande havet spela över sitt ansikte, med vilken
lugn tillförsikt somnade han inte in på kvällen,
vaggad till ro av vågorna, som trängde in
mellan stenarna för att med ett gurglande ljud
åter dra sig tillbaka. Och hur underbart var
det inte, då han vaknade. När han slog upp
ögonen, kände han sig så lätt till kropp och
själ, att han nästan måste fråga sig själv om
han inte under sömnen begåvats med fenor
och stjärt, som en triton, undergått en sällsam
metamorfos. Endast ett gudomligt väsen kunde
det vara förunnat att känna sig så stark och fri.
Men den djupaste känsla av frihet och
oberoende erfor han dock för var gång
tankarna gingo åter till Rom, till den stad vars
minne under överfärden till främmande land
kommit honom att förtvivla om sig själv och
framtiden. Det stadiet var nu förbi. De
skrämmande synerna hade blivit avlägsna och
suddiga. Och en jublande känsla av
överlägsenhet, samtidigt full av medömkan, likt den en
seende förnimmer inför en blind, utplånade
varje skymt av hat inom honom, befriade hans
inre syn från samvetskvalens mörka, dystra
färger. Det var i sanning en gudagåva att
kunna skönja den inre meningen, det har-
moniska sammanhanget i alla dessa
bloddrypande kontraster, en enhet som inte ens
havets fria vidder tycktes kunna rymma. Marius
och Cinna, patricier och plebejer, romare och
latiner — allt syntes honom hädanefter endast
som någonting tillfälligt och oväsentligt. Ödet
begagnade sig av dem, de voro inte herrar
över ödet. De skulle försvinna, sopas bort,
sedan de tjänat som verktyg för en långt mera
vittfamnande plan. Vilken likt de hägringar
av krigshärar och marmorstäder, som komma
från orienten och som, återspeglade i
ökensanden eller i havets böljor, orörda glida
genom rymden, tills de brytas mot någon
främmande kust, gång efter annan visade sig
för honom som i en vision över himmel, hav
och rytande vågor. En bild i vilken konturerna
av det egna ödet flöto samman med
fosterlandets, ja, hela världens. Då kände han sig
inte längre som människa, han var gudars like.
Också tiden tycktes stå stilla i dessa
hänryckningens ögonblick.
Den höga, djupa och rymliga grottan med
marken till tre fjärdedelar täckt av fin sval
sand, medan det övriga upptogs av en klar,
svalkande vattenspegel, blockerades vid
ingången av två massiva stenblock, som längst
upp läto dagern sila in genom en smal springa.
Framför denna öppning ställde Vibios tjänare
varje dag en korg med livsmedel. Crassus
kunde inte se dem, då de däremot tydligt sågo
honom skymta längst inne i hålan. Efter någon
tid meddelade de sin husbonde att ensamheten
utan tvivel menligt inverkat på den romerske
flyktingens sinnestillstånd. De hade nämligen
sett honom sitta hopkrupen invid kanten av
vattnet och tala högt för sig själv. Eller också
hade de upptäckt honom långt ute i havet, på
en ödslig klippa, där han löpte fara att kastas
över ända av vågsvallet. Det eldröda håret,
den flammande blicken och de sällsamma
gesterna bekräftade deras förmodan. I sin oro
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
