Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Gunhild Bergh: Brev från Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN ROM
Manzoni, med andra ord den traditionella
historiska romanen.
Utan tvivel har Bacchelli lärt av Manzoni.
Liksom också av Niveo, den i Italien mycket
läste författaren till "Memoire d’un italiano".
Och av en del mindre kända lokalskribenter,
som till exempel av bolognesaren Antonio
Zanolini, vilken skrivit bland annat romanen
"11 diavolo del Sant’ufficio", en bok man
frestas jämföra med Bacchellis nyssnämnda
arbete om Bakunin.
Liksom Manzoni träder Bacchelli emellanåt
själv fram till rampen och tillkännager direkt
sin egen mening. Liksom Manzoni är han ivrig
att med på namn och årtal överflödande
parenteser bevisa att han noggrant följer den
historiska utvecklingens gång. Liksom Manzoni är
han moralist. Liksom Manzoni skickligast i att
teckna kvinnor. Såväl Renzo som Lucia
återvända i "Il mulino del Po", men Lucia är
den bäst skildrade. En bestämd skillnad är
den att Manzoni ofta, i synnerhet i fråga om
sina prästerliga typer tillåter sig en ironisk
glättighet som Bacchelli saknar. Ty Manzoni
står på grund av sin demokratiska religiositet
mitt bland de personer han rosar och risar.
Bacchelli dröjer, så att säga, vid fönstret och
iakttar på större avstånd. Värmen och
munterheten hos Manzoni äger han ej.
Men på sitt ibland litet tunga vis är
Bacchelli en ypperlig skildrare av både människor
och landskap. Det är, som antytts, mångt och
mycket som ingår i denna trilogi. Men först
och sist dominerar Po. Po i sol och dimma,
i storm och stiltje, som människans hjälpare
och som hennes hämndlystne fiende. Pos
kvarnar, som vagga förankrade ute i floden,
och Pos stränder, som egentligen äro ett
med vattnet som slickar dem. Strängt taget
är det hela tiden Po som är romanens
huvudperson.
De Maistre säger: "För att bedöma en bok
måste man läsa den, för att läsa den måste
RICCARDO BACCHELLI
man vara vaken." Att uppfylla det senare
kravet faller sig svårt i fråga om en del av
den moderna italienska berättarkonsten. För
hundra år sedan klagade den italienske
kritikern Cattaneo över att ingen av hans
roman-författande landsmän ville skriva som den
andre, utan var och en sökte skapa ett eget
språk, vilket, tillägger klandraren, är som om
en börsmakare ville först själv spinna, färga
och väva det siden varpå han sedan fäster
pärlor, som han likaledes själv förfärdigat.
Metoden är ej Bacchellis. Det mödosamma
ut-penslandet och originaliteten för dess egen
skull bryr han sig ej om. Och ingen löper risk
att somna över hans böcker, hur digra de än
äro. Det kan väl ej nekas att läsaren — för att
återvända till "Il mulino del Po" — emellanåt
önskar att Bacchelli även såtillvida liknat
Manzoni, att han, när arbetet låg färdigt, under-
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
