- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
143

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Gunnar Brandell: Svenskt forum 1941

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSKT FORUM 1941

av doktorsavhandlingarnas omfång. Det är
vetenskapliga yrkesproblem alltsammans och
sålunda snarare råmaterial för en studie i
vetenskapsmannens psykologi än en verklig
analys; men man vill gärna rekommendera
boken för dess livfulla framställningskonst,

dess spiritualitet och klokhet.

*



Om det från Rütger Essén till talarna i hans
bok understundom är ungefär lika långt som
från Kiruna till Sydkap och från Hedenius’
resonemang ner till verkligheten åtminstone en
fem sex logiska kliv, så står i stället Sven
Stolpe alldeles inpå sina åsikter. Hans åsikter
tillhör honom på ett nästan fysiskt sätt, som
en hand eller en fot, och ve den, som trampar
honom på tårna. För närvarande består Stolpes
åskådning av lika delar oxfordism, nordisk
aktivism och demokratism. Vart och ett av
dessa inslag i väven har fått sitt polemiska
avsnitt i "I smältdegeln". Dessutom finns det
en sammanfattande räfst med alla dem som
Stolpe av en eller annan anledning ogillar.
Böök är inte kristen, inte demokrat och inte
aktivist; Per Henrik Törngren är antimoralist
och psykoanalytiker, Karl Olivecrona är
häger-strömare och Tysklandsvän, Axel Strindberg
marxistisk dialektiker, och Eyvind Johnson
slutligen har varit primitivist och är numera
icke oxfordist. Vad är naturligare än att Stolpe
ställer sig med ryggen mot väggen i den
klassiska fäktarposen och som en ny d’Artagnan
öppnar striden med alla dessa herrar på en
gång under det gemensamma namnet: den
antihumana fronten. Den som finner
sällskapet en smula blandat har inte förstått att
häri ligger en stor del av stridens spänning.

Men Stolpe är en utmärkt journalist. Hans
bilder från det finska vinterkriget har fart och
spänst; den speciellt krigiska sorten av
upphetsning och den runebergska hårdheten har
här funnit en stormande beundrare. Inte sällan

idealiserar han grovt, som då han faller i full
beundran inför ett uttalande av en svensk
frivillig: "Klart, en vill va me och klappa ryssen
på käften ..." Enkelt visserligen, men absolut
inte, som Stolpe menar, sublimt. Han har också
denna journalistiska och enastående
©militäriska beundran för skjutvapen; på ett ställe
talar han i yrvaken förtjusning om att han
själv stått med vapen i hand och skjutit på
ryssen (naturligtvis ryssen, i bestämd form,
inte en ryss eller två ryssar). Man kan jämföra
dessa högst glänsande, medryckande och helt
och hållet propagandistiska reportage med
krigsskildringar sådana som Malraux’ eller
Hemingways. Ingendera av dem är mindre
fanatisk antifascist än Stolpe är antikommunist,
men de har aldrig lyckats så suveränt blicka
bort över den grymhet, som oupplösligt hör

samman med militär verksamhet.

#

Det är en härskande mening att man inte
kan diskutera med massan. Där om någonstans
har man väl det typiska exemplet på
människodjuret i all sin förnedring, oemottagligt
för skäl och motskäl, dövt för argument och
tillslutet för meddelelse. Så fastrotad var länge
den uppfattningen, att MacDougall blev tvungen
att införa en ny term, när han under intrycket
av det förra krigets nationella renässans i
England upplevde en sammanslutning av
människor som till och med enligt honom stod
över individen; nationen och armén var för
honom ingen massa, utan en grupp. Av massan
gav han fortfarande den mörkaste bild, det
var låga pannor och dolska blickar, hat och
grottmänniskomentalitet. Kurt Baschwitz har
inte beväpnat sig med MacDougalls
vetenskapliga stringens i sin studie "Massan och
du", utan hans populärvetenskapliga
framställning är ömsom vetenskaplig och ömsom bara
populär; men han vågar sig ändå på att
angripa den Le Bon-MacDougallska tesen om

143

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free