Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Gunnar Brandell: Svenskt forum 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
saliensiska terminer — ger vika för frågan om
verkligheten. Den relativism, som kortast kan
formuleras så, att det mesta låter sig sägas —
den relativismen var en gång inte främmande
för den hägerströmska skolans sätt att tänka.
Visserligen var det en riktning av sträng
vetenskaplig observans; men frigörelsen från
värdeomdömena och metafysiken hotade att glida
över i en känsla att allting i sista hand är
subjektiva imponderabilia — just den svaghet
i det hägerströmska tänkandet som ställt
åtminstone en av hans lärjungar förvånande
motståndslös mot de storgermanska
suggestionerna. Hedenius’ väsentliga strävan är att
förvisa hela problemet om värderingarna till dess
rätta och underordnade plats och i stället
trycka på det av filosoferna försummade
verklighetsbegreppet. Det motsvarar direkt den
centrala tankegången hos Tingsten, då
Hedenius på ett ställe inskärper, att
"ovederhäftigheten hos en politisk eller religiös ideologi
icke bestäms av själva värderingarna, hur
lidelsefulla dessa än kunna vara, utan av de
sakliga påståendenas rent teoretiska
ovederhäftighet". En sådan uppfattning är givetvis
mera stridbar än den nivellerande
värdekritiken, och såtillvida är Hedenius’ hägerströmska
f rond ett avgjort glädjande tecken. Det hindrar
inte att han står i det största beroende av det
tänkesätt, som hans arbete går ut på att
övervinna och korrigera. Han talar med förakt om
"allehanda romantiska riktningar med
ursprung från bl. a. Hegel och Kierkegaard",
som florerade i Weimarrepublikens Tyskland,
och han kallar Oxenstiernas Verdandiskrift
"Vad är Uppsala-filosofien?" för "den kanske
bästa inledning till modern filosofi vi ha på
svenska", vilket måste innebära en ganska
kraftig nedskärning av begreppet modern
filosofi. Och som alla filosofer av den
uppsaliensiska sekten har han naturligtvis sin styrka
i det negativa; det delas ut åtskilliga
väl-formade sarkasmer i denna koncentrerade lilla
bok. Platon, Lundstedt och Erich Wittenberg
får var sin beskärda del av den högst
intellektuella ironien. Men man förlåter många små
utsvävningar av den arten, då Hedenius
energiskt och överraskande apostroferar det sunda
förnuftet, fordom uppsalafilosofiens fiende
nummer 2 efter metafysiken, som var
nummer 1. Hela kapitlet om värderingarna och
vetenskapen ger uttryck åt en vilja att från de
sinnrika principdiskussionerna tränga fram till
det konkreta materialet, att göra diskussionen
"möjlig och fruktbar igen.
»
Ragnar Granit sitter inte som Hedenius
i de tankens höga staber, där man sysslar med
Vetenskapens förhållande till Värderingen; han
är vetenskapsman i fältarbete, och en större
kunskapsteoretisk barlast skulle bara besvära
honom i onödan. Med sin uppsatssamling "Ung
mans väg till Minerva" vill han ge en skildring
av vetenskapsmannens psykologi med inflätade
goda råd till adepterna på den lärda banan.
Författaren tar en smula miste, då han påstår
att just vetenskapsmannens psykologi blivit
totalt försummad av diktarna. Nietzsches "Wir
Philologen", Sinclair Lewis’ "Martin
Arrow-smith", Julien Bendas "Trahison des clercs"
strävar alla att fixera vetenskapsmannens
uppgift och själsläge. Men alla dessa författare
ser vetenskapsmannen utifrån, sociologiskt som
en avskild kast eller psykologiskt som ett
särskilt släkte av species Homo; Granits
diskussion av samma frågor sker helt självklart
utifrån fackmannens synpunkter. Han varnar
för det överdrivna självförtroendet, men också
för misströstan. Han diagnosticerar
vetenskapsmannens speciella sjukdom, den
intellektuella tristessen eller acedian, som för
etio-logens tränade blick visar sig ha två former,
den stora och den lilla. Han angriper frågan
om skolning och självständighet med lärarens
misstro mot alla former av brådmogen
genialitet och drar slutligen en lans för nedskärning
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
