Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
barn kunna födas även utanför äktenskapet.
Den har alldeles förträffligt uppbyggda scener,
den spelas av skickliga skådespelare. Ändå
uppnår den en genomsnittsnivå som ligger
lägre än i en halvdålig roman. Den saknar
inre konsekvens och spiller bort så mycket tid
på publikdragande avsnitt som den
romantiske vinodlarens frieri till servitrisen och den
orgiastiska fiestan med vilken han firar
hemförandet av sin brud, att det följande
triangeldramat måste avverkas i psykologisk
staccatotakt. De intressanta övergångarna i kvinnans
reaktion gentemot de båda männen gå
förlorade mellan de dramatiska utbrotten. Ovanpå
det sista och förfärligaste av dessa kommer
slutet som en kopp ljumt te serverat på en
religiös syförening. Laughtons italienske
vinodlare, som ditintills varit det oförfalskade
naturbarnet med ungefär ett sjölejons
uttrycks-gåvor, reser sig upp från sin lyckas ruinhög
och håller en liten föreläsning om vikten av
att hålla samman och förlåta i en ond värld.
Det är synd att den sympatiska Carole
Lom-bard skulle behöva vinka farväl för alltid åt
sin publik i en så grundfalsk seen.
Georg Svensson
Blod och sand. Rouben Mamoulian. 20th
Century Fox.
Blasco Ibanez’ roman om en tjurfäktares
meteorlika livslopp blev en av Valentinos
glansfilmer. När man sist i en filmkavalkad
såg ett utsnitt av den skrattade publiken. Det
melodramatiska blir fort löjligt och synes vara
lika tidsbetingat som dräktmodet. Denna nya
upplaga av "Blod och sand" offrar lika
frikostigt åt det cigarrlocksljuva och pråligt
stoltserande som sin föregångare men har så
här i förstone en bestickande sinnlig vitalitet.
Det är den bästa färgfilmen hittills och den
torde ha lyckats ypperligt i sin rekonstruktion
av den spanska miljön, sådan den var då
Madrid ännu var "världens huvudstad" och
tjurfäktningsarenan dess medelpunkt. Särskilt
scenerna från tjurfäktningarna äro mästerliga,
även den som inte är någon aficionado måste
ryckas med av det fantastiskt praktfulla skåde-
spelet med sina vidunderligt skickligt
fotograferade närbilder av matadorens granna
fjärilslek med tjuren. Georg Svensson
Annelie (Die Geschichte eines Lebens). Josef
von Baky. Ufafilm.
Denna "ett livs historia" är påtagligen till
det yttre inspirerad av den engelska filmen
om mr Chips. Men den har sin aktuella
syftning, som ger den ett visst intresse som prov
på förstucken krigspropaganda. Annelie, som
förlorar sin man i det första världskriget, och
som lyckliggöres på sin sjuttioårsdag av ett
telefonsamtal från sin mest älskade son, vilken
är ute i det andra världskriget, får lära sig,
att kärleken är ett oförstörbart värde, om
också den älskade stupar i kulregnet. En
patriotisk appell till de tyska mödrarna att inte
sörja sina anhöriga!
Detta är den inre andemeningen i denna
skenbart så menlösa film, som inte ens Werner
Kraus förmår ge någon konstnärlig lyftning.
Nils Beyer
Två glada sjömän i Afrika (Road to
Zanzibar). Victor Scherzinger. Paramount.
"New Yorker" kommer inte längre hit,
Chaplins "Diktatorn" inte heller på
överskådlig tid, Harold Lloyd, Buster Keaton och Helan
och Halvan tyckas ha lagt upp. Bröderna Marx
äro inte så roliga som förr. Vi leva i en tragisk
värld. Men här kommer ett mannaregn av
amerikansk dårhumor, garanterat äkta vara.
Det var längesedan man med så rent samvete
kunde vika sig dubbel på en bio. "Road to
Zanzibar" är en lysande kombination av
nöjesfältens estradkomik och en parodi på
djungelfilmer och Martin Johnson. Dialogen är
slösande rolig, man hinner inte uppfatta en
kvickhet förrän nästa redan är levererad, och några
situationer, såsom safarins uppbrott,
begravningsscenen, trumduetten i kannibalhyddan och
Bob Hopes fribrottning med gorillan, ha ett
tillskott av trolsk, meningsfull meningslöshet
som gör dem till poesi. Överraskande är att
sångaridolen Bing Crosby visar sig som en så
utmärkt komisk artist. För Bob Hope finns bara
ett ord — oemotståndlig. Georg Svensson
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
