Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
LEO TOLSTOY: Krig och fred. Översättning
av Hjalmar Dahl. Bonniers 1926.
Klassikerna står där de står, men tiden går
runt dem och belyser dem från nya håll — eller
mörklägger dem alldeles. När jag för någon
tid sedan läste om "Krig och fred" såg jag
den i ett slags nytt ljus som inte var något
annat än just reflexen från den brand som
rasar. Och det syntes mig att det först är i den
belysningen som "Krig och fred" kommer till
sin fulla rätt.
När Tolstoy fullbordade romanen var han
som bekant en fyrtio års man. Han var
tämligen nygift och befann sig i ett tillstånd som
det vore oriktigt att kalla fullständig harmoni
men som innebar en så djup livsbejakelse och
en så djup tillfredsställelse, att han i dagboken
gång på gång antecknar den lakoniska och
i dagböcker sällsynta raden: "Jag är
fullkomligt lycklig." Detta gör att "Krig och fred"
alltid måste lämna en del ungdom ganska
likgiltig. Den långsamma rytmen, den stora
bredden och den stränga objektiviteten verkar i
samma riktning. Och själva stämningen går
emot något av det typiskt unga: den är inte
svärmiskt heroisk och inte söndersliten.
Sjuttiofem år betyder emellertid även i
romanteknikens utveckling vissa inte föraktliga
landvinningar och man skulle säkert kunna
konstatera att ett och annat parti inte är fullt
up to date som teknik. Det man likväl
framför allt blir slagen av är motsatsen: hur föga
föråldrad romanen verkar. Ingen skulle bli
förvånad om den varit författad 1936—40.
Ändå är det ju inte något odelat mästerverk
utan innehåller tvärtom både matta partier och
longörer och har till och med inslag av "vanlig
roman". Men det egendomliga är att en nutida
och stor diktare skulle kunna skildra
Napoleontidens Ryssland, dess människor och
händelser ungefär på samma sätt: att det inte
finns något tidsavstånd i synsättet.
Så är det ju inte med exempelvis Runeberg.
Finnar och svenskar upplevde starkt "Fänrik
Ståls sägner", särskilt vintern 1939—40, men
symboliskt. Man kände att Runebergs
krigsskildringar, oavsett krigföringens förändring,
inte var realistiska i vår tids mening. Tolstoys
upplevelse av kriget och hans sätt att se det
är ju i stället en av hans stora konstnärliga
upptäckter. (Hans enda moderne föregångare,
Stendhal i "La Chartreuse de Parme", gav
genom sin skildring av slaget vid Waterloo
endast ett uppslag.)
Tolstoy placerar sig ständigt på en och
samma utsiktspunkt när han gör sina
krigsskildringar: han låter varken historieskrivaren
eller hjältediktaren utan männen på slagfälten
uppleva drabbningarna. Och fastän han
ständigt flyttar sig från soldaterna till officerarna
och generalerna får han fram samma bild av
överraskning och förvirring som inte ens när
slaget är över alltid klarnar till en riktig
uppfattning om vad som verkligen har skett. För
första gången i världslitteraturen upplever man
kriget i stort format som samtida deltagare.
Som människa. Det låter enkelt men det är
revolutionerande. Tag en liten episod från den
unge Rostovs första drabbning. Han sitter där
på sin ståtliga häst och ser "så lycklig och
nöjd ut som en skolgosse, som skall fram inför
en stor publik på examensdagen och är viss
om att utmärka sig". Men verkligheten
motsvarar inte hans föreställningar, det finns inga
fiender att hugga in på och plötsligt smattrar
kulorna mot broplankorna som en hagelskur
och en av husarerna sjunker stönande mot
broräcket. Just i det ögonblicket vänder sig
Rostov bort och ser ut över floden: "Vad
himmelen var vacker, vad den var blå och
lugn och djup! Vad det glittrade därborta på
Donaus vattenband!" Naturen överväldigar
honom med en kväljande längtan som till en
ljuv men obevekligt stängd tillflyktsort och
han tänker: "Ingenting, ingenting skulle jag
önska mer, om jag blott vore där."
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
