Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lantlig förälskelse eller kanske av två, för den
sextonåriga Tyyne Sundvall är i hög grad
föremål för den kortväxte drängpojkens svärmeri
och kanske i grund och botten inte helt och
hållet okänslig för det heller. Men det är
drängen Mauno och tjänstflickan lita som är
det egentliga kärleksparet, om man nu kan
kalla dem så. Som blivande par kan de
nämligen knappast närma sig varandra under mera
vardagliga och prosaiska former. Över deras
vandring in i ladan och deras korta samvaro
där vilar inte ett spår av romantik. Och ändå
spinns det kring Mauno och lita en
spindel-vävsfin, nästan osynlig förälskelse som ingen
av dem haft någon tanke på när de halvt om
halvt räknade med att träffas. Maunos säkerhet
gentemot flickor och hans tämligen stora
likgiltighet för dem, litas nyktra läggning och
instinkt att i det längsta hålla på sig, hela
deras sätt att känna, tänka, tala och handla,
är så typiskt både för ungdomlig
könsinställning och för landsfolkets sätt att reagera, att
Mauno och lita blir ett slags finska
landsbygdens Adam och Eva, skymtande förbi i
några korta scener men dröjande kvar i minnet
som bokens förnämsta behållning. De är
pojken och flickan, men på samma gång är de
två helt individuella människor. De är nyktra
och oromantiska, men det hårda skalet måste
vara kraftigt för att passa till de starka känslor
det innesluter, och deras förälskelse är lika
frisk och fin som en vårdag. Sillanpää har
djupa och äkta rötter i "folksjälen". Han äger
en kunskap om landsbygdens ungdom och dess
själsliv som är så självklar och obestridlig att
han aldrig behöver briljera med den. Och han
har en förmåga att konstnärligt gestalta detta
känsloliv som är lika enkel som
beundransvärd.
Men om kanalvakten Sundvall, hans hustru
och hans medelålders älskarinna har Sillanpää
inte något säkert grepp. Sundvalls tragedi
— han blir förlöst ur sitt misslyckade liv
genom blixtens nedslag — får något vagt och
sentimentalt över sig. Hans elände blir inte
något riktigt elände och hans fromhet är inte
någon riktig fromhet. Man får visserligen en
klar bild av att han är ett stort och ganska gott
barn som hållit sina drömmar levande inom
sig trots all misär, och det är en fin iakttagelse
Sillanpää gör när det om Sundvall heter, att
"det som bar upp Viktor Sundvalls liv var att
han betraktade som tillfällig all förnedring
som han råkat in i under sin levnad", men
förklaringen till hans indolens och förfall går inte
på djupet. Knut Jaensson
Mellanbok
HANS BOTWID: En gäst får medtagas. Tiden
1941. 5: 25.
Botwids novellsamling är en typisk
mellanbok. Det är tidskriftsberättelser hopsamlade
till en volym. För svenska författare är det ju
ofta helt enkelt en praktisk nödvändighet att
skaka ur sig berättelser för veckopressen då
och då, annars skulle de i många fall inte
kunna ekonomiskt existera. Vad man möjligen
skulle vilja insistera på är att dylika alster
underkastades en omarbetning innan de
presenterades i bokform.
Så har knappast skett med novellerna i
samlingen "En gäst får medtagas". Författaren har
inte haft tid eller inte haft lust att göra denna
revidering. Det är synd, för när man läser
dessa berättelser, liksom ganska ofta när man
läser inte särskilt lyckade noveller, har man ett
intryck att de med mera studium, med en
smula mera arbete och med en smula större
intensitet skulle kunnat bli både bra och
intressanta. Många av Botwids uppslag skulle kunna
utförts till små belysande studier som
verkligen stannat i minnet och där fått en speciell
plats och en personlig ton över sig — om de
varit utförda med skarpare observation och
konkretare gestaltning.
Inledningsnovellen till exempel är ett utkast
till en utmärkt studie över ett par åldrande
makars senilitet och infantilitet, men den är
oskarp, och för det rörande har den helt glömt
bort det kusliga och beklämmande. Novellerna
"Margaretas smycken" och "Bäst att ingenting
veta" innehåller maupassantmotiv tillsatta med
alltför stora mängder alltförallavatten. Och
sådana berättelser som "Capen" och
"Skandaltomten" skulle kunnat bli verkliga
typskildringar ur den egocentriska och egoistiska
komedien, om de ägnats större omsorg.
Å andra sidan finns det i denna
novellsamling inga falska anspråk. Knut Jaensson
5 BLM 1942 II
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
