Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
holmsgator som han trampat i ur och skur och
där han hade hemortsrätt.
Det är till sist hans genuina och friska
ungdomslyrik som kvarlämnar de starkaste
intrycken. Med åren miste han tydligen mycket
av sin lyriska sensibilitet, och en sådan
diktsamling som "På marsch" har just inte mycket
av det djärva och friska greppet kvar: man
träffar där förvånansvärt många klunsiga och
oinspirerade strofer. I denna volym av
samlade dikter möter man också ett tiotal
efterlämnade. Ingen av dem är av större
märkvärdighet, men ett par av dem visa Lindorm
som den innerlige och besjälade intimist han
var.
Det är med en känsla av tacksamhet man
bläddrar i denna bok, en nyligen bortgången
svensk poets slutkonto. Den av svensk sång
intresserade återfinner där många redan
klassiska poem: "En död arbetarhustru", "En
vardagskväll", "Bortom tid och rum",
"Konfirmander", "Hödoft", "Den sista rutan" och
flera andra, som bära denna gärning i sångens
tjänst till eftervärlden.
Harriet Löwenhjelm har förskaffat sig
en varaktig plats i den lyrikläsande
allmänhetens medvetande; därom vittnar den
omständigheten att hennes dikter nu föreligga
i en femte med några tidigare ej publicerade
poem och teckningar utökad upplaga. De
nytillkomna dikterna äro alla att betrakta som
poésies fugitives: sådana stycken strödde hon
ju rundhänt omkring sig under sin korta
levnad.
De spirituella infallen, det skämtsamma och
graciösa hos denna poet avtecknar sig mot en
med åren alltmer mörknande fond av grubbel
och melankoli. Hon framstår till slut som en
patetisk gestalt, aristokrat också i sin strävan
att med en knyck på nacken möta det svåraste
av allt: döden. Hennes sista dikter, skrivna
inför det oundvikliga och nära avskedet, ha den
ton som betvingar och griper. Men också flera
av hennes teckningar och laveringar ha en
alldeles egen touche. De ha naturligtvis bara vunnit
på att presenteras i ett format som är större än
föregående upplagors. Johannes Edfelt
Höst och vår
F. E. SILLANPÄÄ: Skördemånad.
Översättning av R. R. Eklund. Wahlström
& Widstrand 1941. 6:—.
Boken har två världar: en medelålders,
misslyckad, nerfläckad och trist och en ungdomlig,
frisk, oförbrukad och full av förväntningar.
Det är i den medelålders nerfläckade som
huvudfiguren är placerad, kanalvakten Viktor
Sundvall, som en gång var en begåvad pojke
som fick studera och ta studenten, som skrivit
små teaterpjäser och som slutligen hamnat som
kanalvakt och gift sig med sin hushållerska
Saima, en gång en ung och frisk landsflicka.
Allting tilldrar sig på en dag och en natt
i augusti, då vädret är tryckande, molnen
skockar sig, åskan bryter lös och svalkan och
renheten äntligen kommer. Mer än första
hälften av boken spelar på kanalvaktens gård
och i hans villa. Det ligger gräl och smussel
i luften, man går ut och in genom dörrar. Fru
Länsilehto, den fylliga och ännu vackra
fyrtio-åringen, som Sundvall fortfarande har ett slags
förhållande till och som han fortfarande är en
smula förälskad i, manövrerar skickligt i den
kinkiga situation hon befinner sig i, placerad
med de båda makarna Sundvall en på var sida
om sig. Och Sundvall själv smyger sig till en
kyss av fru Länsilehto och en och annan ännu
mera eftertraktad klunk ur den konjaksflaska,
som fru Länsilehto haft med sig och som hans
hustru Saima ideligen försöker gömma undan
utan att därigenom just bli på bättre humör.
Hela detta långa inledningsparti är som en
pjäs för en sällskapsteater, ett stycke som i sin
stomme, sina entréer och sortier kanske inte
är alldeles olikt de teaterpjäser kanalvakten
själv skrivit. Men det har glimtar och fina
iakttagelser som Sundvalls måhända saknade och
som man i stället brukar finna hos Sillanpää.
Emellertid grips man inte av något djupare
intresse för dessa människor och dessa scener.
De obetydligaste bifigurerna fängslar
uppmärksamheten på ett livligare sätt, och när
ungdomen kommer till har man så när glömt
bort det tragikomiska triangelförhållandet.
Sillanpää har alltid varit mycket lyhörd för
de fina skiftningarna i den första ungdomens
blyga och känslostarka kärlekshandel. Här ger
han åter några ögonblick av en begynnande
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
