Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Den unge Snoilsky
HENRY OLSSON: Den unge Snoilsky. Gebers
1941. 12:50.
Professor Henry Olsson gjorde för några
år sedan en tungt vägande insats i svensk
litteraturforskning med sin monografi över
C. J. L. Almquist. Den sträckte sig bara fram
till 1836, och man hade livligt hoppats, att
verket skulle fullbordas med en andra del om
realisten och liberalen Almquist. Nu synes
forskaren ha ställt denna uppgift på framtiden
och i stället valt att sammanfatta och utbygga
en rad tidigare studier över Carl Snoilsky till
ett arbete om dennes liv och diktning före
1879, då han bröt sitt första, djupt olyckliga
konvenansäktenskap, bosatte sig utomlands och
ingick nytt giftermål. Även om uppgiften
denna gång inte erbjuder lika komplicerade
och svårlösta problem, ha de båda böckerna
blivit ganska likartade. Den nya monografien,
som för övrigt framträder i en särskilt ståtlig
och förnäm utstyrsel, utmärker sig liksom den
förra genom ett stort och enhetligt grepp på
ämnet. Här som allestädes röjes denne
forskares speciella förmåga att uppspåra och
skickligt utnyttja förut okänt material, men
alla rester efter detaljarbetets vardagsmödor
äro lyckligt undanstökade. Levnadsteckning
och diktanalyser äro genomgående invävda
i varandra, och författaren visar sig kunna
förena de metodiska greppen från två
forskarskolor: å ena sidan ger han fängslande och
vederhäftiga tidsbilder och sätter in Snoilskys
ungdomsdiktning i de politiska och
tidshistoriska sammanhang där den hör hemma och
varförutan den inte rätt kan fattas och förstås;
å andra sidan har han psykologiskt nyanserat
och fördjupat bilden av själva
diktarpersonligheten så att denna på ett helt annat sätt än
förut står klar och levande för läsarens ögon.
Vad man saknar är en mer ingående
granskning och värdering av de formella kvaliteterna
i Snoilskys odödliga poesi, men dylikt faller
sig ju alltid mycket svårt för den som inte
själv är något av en lyriker. I allt väsentligt är
boken ett helgjutet, skulpturalt verk av på en
gång vetenskaplig och essayistisk hållning. Den
lediga, behagliga stilen smyger sig tätt intill
innehållet, och helhetsintrycket stores blott av
enstaka, retsamt filiströsa vändningar av typen
"Jag har nu genomgått..." eller "Jag övergår
nu till...".
Vad lekmannen främst fäster sig vid i Henry
Olssons bok, är den i huvudsak nya och
intressanta belysning han ger åt Snoilskys
personlighet. Levertins klassiskt harmoniska
aristokratporträtt är alltför fulländat i färg och linje
för att vara sant i djupare mening. Böök har
givit bilden starkare skuggor, och Olsson har
nu, delvis med stöd av släkt- och
personhistorisk material, kunnat genomlysa den med
psykologiska röntgenstrålar på ett sätt som
ingen föregående forskare varit i stånd till.
I familjen Snoilsky möter man en förening av
ömtålig sensibilitet och kylig korrekthet och
inom familjen Banér, skaldens möderne, frisk
impulsivitet och lidelsefull äventyrslust. Dessa
disparata arvselement ha betingat
disharmonien i Snoilskys väsen. Skenbart en behärskad
och stilsträng aristokrat har han livet igenom
haft att kämpa med svåra samvetskonflikter
och upprörda känslostämningar. Man har ofta
förbisett de inslag av personlig bikt och
symbolförklädd själsångest som rymmas i hela
hans diktning redan under 1870-talet. Det ideal
av strängt plikttrogen ämbetsman som ingick
i fädernets släkttradition bidrog att inympa
starka mindervärdeskomplex hos den som med
andra sidor av sin natur var en
njutningsmänniska med hett poetblod i ådrorna och ett drag
av febril oro och modernt sökande i sinnet.
Faderns pietism och en från barndomshemmet
medförd skuldbeläggning av driftlivet ge en
upprorisk ton åt italiabildernas sensualism,
men lyckostämningarna störas åter och åter
av ett oroligt och hypersensibelt samvete, inte
minst av social innebörd. Slitningen mellan
aristokratiskt och demokratiskt är dessutom
konstant hos denne senfödde avkomling av
"frihetens sångarätt", som alltifrån sin
tidigaste ungdom kom att omfatta
nationalliberalismens skaldeideal, drömmen om en
skaldepolitik i Lamartines och Hugos anda. Lika
blyg som känslig för tidsvindarna kom Snoilsky
alltid att sakna den självtillit, den
ursprunglighet och kraft som kunde tillvunnit honom en
djupare resonans hos sina samtida. Därtill
kommo slitningarna mellan två vitt skilda
miljöer, aristokrat- och ämbetsmannakretsarna
å ena sidan, de litterära kretsarna å den andra,
något som kunde ha understrukits kraftigare.
De framträda särskilt i skaldens korrespon-
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
