Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
logiska sammanhanget. Till slut kommer den
icke minst viktiga frågan om
memoarförfattarens framställning av memoarförfattaren.
Det är den som avgör, om vi ska våga tro
på honom även i domen över andra, där vi
inte själva ha tillfälle att kontrollera
bevismaterialet. Pojken Romdahl är visserligen
bokens naturliga centralfigur, och författaren
sätter visst inte hans ljus under ena skäppo,
men han skryter inte heller med honom mera
än vad som är prydligt, och som huvudperson
förekommer han knappast annat än i avsnittet
om det gamla bryggeriet, där han hade sina
första framgångar som författare och
teaterbov i den högre skräckdramatiken. Det har
inte varit professor Romdahls avsikt att resa
ett äreminne åt sig själv. Om det är några han
velat hedra, är det i främsta rummet sina
föräldrar, och han har samtidigt passat på
tillfället att ge skaparen av Östergötlands museum,
Anton Ridderstad, en senkommen och som det
förefaller välförtjänt upprättelse. Häri röjer sig
ett drag av rättrådighet, ett sinne för rent spel
mot alla, som kanske kan tolkas som ett
fädernearv. Professor Romdahls far var av
gutnisk präst- och köpmansstam och blev med
tiden "rector scholae" i Linköping, där
författaren växte upp. Den bild han ger av fadern,
bär alla tecken av att vara ritad med sonlig
vördnad och tillgivenhet men utan forblindelse.
Rektor Romdahl var en rättskaffens man, en
pliktmänniska, som höll sig själv i strama
tyglar och som krävde disciplin inte bara av
skolans lärjungar utan också av dess lärare.
Han brast i vad som med ett vackert namn
kallas smidighet, han kunde eller ville inte
anpassa sig, och det ledde stundom till
pinsamma konflikter.
Att vara rektorns son i en klass, där en
lärare stod på spänd fot med fadern kunde
naturligtvis ha sina sidor, och författaren kan
berätta om professionella pojkplågare. Den
sortens lärare äro givetvis för länge sedan
avskaffade vid de svenska läroverken, och
skönlitterära skildrare av typen avspisas gärna som
infama karikatyrister, men här kan man som
sagt få exempel. De berättas utan rancune, och
man får snarast det intrycket, att författaren
redan då såg på dem med överlägset
medlidande. Hans skildring av skolan, lärarna,
kamraterna och livet under terminerna andas
i stort sett en trivsel, som stämmer väl med
hans muntra och frodiga kynne. Man kan
likväl inte misstaga sig på, att författaren med
alldeles särskild glädje dröjer vid det som låg
utanför skolan. Han ägnar ett par kapitel åt
familjens växlande sommarnöjen. De ha väl
mindre att säga ur person- och kulturhistorisk
synpunkt än de avsnitt som behandla livet
i staden, men det vilar en glans av svensk
sommar över dem, som visar, att författaren
där hämtat några av de bärkraftigaste
intrycken för sin livsuppfattning. Han har inte
bara fiskat kräftor och åkt i hölass, han har
också stått i tröskdammet och kört sitt oxpar
— för en lön av femton öre om dagen!
Om faderns bild kan sägas stå som ett slags
vinjett över skildringen av skollivet, är det
moderns anda som vilar över fritiden. Man
kan gissa på, att den populäre föreläsaren
i konsthistoria fått sin pedagogiska instinkt
i fädernearv. Från modern har han säkert fått
det ljusa lynnesdraget, bildfantasien och
berättartalangen. Clara Romdahl var inte bara
rektorskan och den duktiga husmodern, hon var
också barnboksförfattarinna, hela stadens
tillfällighetsskaldinna, anlitad vid både glada och
sorgliga begivenheter, och hon var alla gamlas
och ensammas vän. Sonen har gjort ett
mästerligt porträtt av henne, så fullt av levande
smådrag, att man nästan känner sig bekant med
föremålet. Boken är för övrigt full av sådana
levande porträtt. Där är hela lärarkåren med
efori i spetsen, där är stadens borgerskap och
alla figurer från sommarnöjena på landet, och
där är stadens narr. Alla äro inte tecknade
med humor, men de flesta, och under många
har författaren fäst en anekdot, som inte bara
karakteriserar föremålet utan också roar
läsaren. Det är ingen överdrift att säga, att man
har nöje av boken från första sidan till den
sista. Och ändå ligger dess största värde på ett
helt annat plan. Professor Romdahl har med
sina minnen från barndoms- och skolåren givit
en fyllig bild av ett skede och ett kulturskikt
i en liten svensk lärdomsstad, som såvitt
anmälaren har sig bekant inte förut ägt någon
krönikör av tillnärmelsevis samma mått, must
och frejdighet. Det skulle inte förvåna, om
"Som jag minns det" bleve klassisk på sitt
område. Man avvaktar med otålighet den
antydda fortsättningen. Thure Nyman
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
