Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Peter William Nisser: Spillror. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER WILLIAM NISSER
SPILLROR
Haukkila mindes inte så mycket av själva
händelsen. Egentligen kan man säga, att han
inte mindes något alls. Men ögonblicken innan
kom han mycket tydligt ihåg. De stod som
etsade in i hans sinne.
Den lilla höjden med de stora granarna hade
verkat mycket mörk mot den gråaktiga himlen,
granarna hade räckt mäktiga armar mot den,
döda armar med vita sår, där barken hade
murknat och fallit hort. Vid sidan om dem
hade däremot myren legat alldeles ljusgrön,
och starka dofter av porsris och ruttet vatten
hade stått som en dimma överallt. De låg
ned-hukade i svackan där alldeles intill myren, och
Haukkila hade sett, hur den gröna ytan hela
tiden gungade sakta, som om någon gått över
den. Broberg hade legat tätt intill honom med
handgranaterna i näven. Det var den där nya,
tyska sorten med en huv och rivtändare, nästan
precis lik den finska modellen, bara större och
med kraftigare detonation.
Längst fram låg fänriken nerhukad bakom
en sten. Haukkila hade bara sett den breda,
böjda ryggen och nacken. Han hade lagt
märke till, att fänriken hade en liten vårta
i nacken alldeles mellan håret och vapenrockens
krage. Han hade verkligen haft en alldeles
ovanligt skarp iakttagelseförmåga i de där
ögonblicken.
En hök flög över kullen med granarna. Han
såg ut som ett svart kors mot den blågrå
himlen, men när han gjorde en gir uppåt och
det bleka solskenet träffade honom, såg man
det vita, vattrade bröstet. Han hade skrikit
gällt, som om han var rädd för något.
De hade legat där alldeles tysta, men fyllda
av en kall, molande spänning. De väntade bara
på fänrikens tecken. Då skulle de rusa upp
från detta skydd (som verkligen inte var att
förakta), de skulle rusa upp och springa i en
enda hisnande ansats upp mot kullen med
granarna. Det kunde väl inte vara så vågsamt.
Det var ju bara en vanlig patrullstrid inne
i skogen. Haukkila hade varit med om många
sådana. Då hade det gått bra. Varför skulle
det inte gå bra den här gången också?
Han lyfte litet på ksppistolen och kände av
tyngden, att magasinet var fullt. Han såg
Broberg nervöst fara med fingrarna över
handgranaternas gula, betsade skaft. Han såg
fänrikens böjda rygg. Vad fan väntade han på?
Så kom då tecknet, och det är därefter, som
Haukkilas sinnen börjar svika honom. Han
springer hukande mellan smågranarna, hör hur
skotten piskande kommer emot honom.
Fänriken är långt framför honom. Broberg också.
Till vänster måste de tre andra vara. Men han
minns inte, att han sett dem. Det kraschar dovt
av brisader uppe på kullen. Ett litet svart moln
stiger upp framför Broberg. Han stannar, går
ett par fundersamma, liksom lättjefulla steg
bakåt, spänner ut bröstet och faller framstupa.
När Haukkila springer förbi, ser han, att
Broberg inte längre har något ansikte. Bara ett
rött och vitt ingenting. Han sparkar
fortfarande svagt med benen.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
