Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1942
- Peter William Nisser: Spillror. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPILLROR
Så är han mitt uppe i det. Någon skriker
rostigt och hest intill honom. Han ser figurer
i jordbruna kappor och toppiga mössor springa
mellan de såriga granarna. Det smattrar
alldeles förtvivlat i hans öron. De jordbruna är
omkring honom nu. Han slår vilt med spaden.
Han har tappat ksppistolen. Innan det blir
mörkt för honom, slår en sprutande fors av
smärta fram ur hans huvud, far väsande in
i hans ögon och öron och fortsätter ner genom
kroppen. Han stannar, tar sig mot magen med
båda händerna. Han känner, att där är vått
och klibbigt och varmt. Han tänker alldeles
klart och logiskt:
Fan så konstigt, jag kände ju ingenting där,
bara i huvudet...
Så, långt inne i den rödsvarta häxdansen av
eld i hans hjärna:
Djäkla slarv att tappa pistolen. Djäkla
slarv...
*
Han såg, att solen stod rakt ovanför honom.
Den hade inte gjort det, när de sprang uppför
kullen. Då hade den varit nere bland granarna.
Det var alldeles tyst kring honom.
Fruktansvärt tyst.
De kalej doskopiska minnesbilderna från
striden stod fortfarande och fladdrade innanför
hans ögonlock. Han kom ihåg den där forsen
av eld i ögonen, han kom ihåg, att det varit
något klibbigt och varmt på magen. Och
plötsligt, i ett ögonblick som tycktes honom oändligt
långt och fyllt av den mest förfärande skräck
han någonsin känt, kom tanken för honom,
stod ett ögonblick hånfullt stilla, förvandlades
till en svart och fruktansvärd visshet:
Dom har lämnat mig kvar. Jag är kvar här
ensam, sårad ...
Han försökte resa sig upp, men det skar
skarpt och hemskt i magen. Han kände något
surt i munnen, vred på huvudet för att spotta
ut det. Intill honom var ett ansikte, alldeles
tätt intill honom, ett ansikte, gulvitt, orakat,
med blåaktiga läppar, men med ögon som var
levande, rörde sig, betraktade honom. Han
kände sig gunga bort i grå tömning, sjunka
in genom sig själv, försvinna.
Han vaknade åter och såg, att solen inte stod
riktigt på samma sätt som förut. Han kände
sig torr i halsen, men hjärnan var alldeles
klar. Han mindes de där ögonen, som sett på
honom, men var inte längre rädd för dem. Det
måste ju vara en sårad till, tänkte han, då är
jag ju inte ensam ...
Han vände på huvudet igen, och ansiktet låg
där intill honom. Ögonen såg fortfarande på
honom, bruna och fuktiga.
Han gjorde åter en ansträngning för att
komma runt. Det skar i magen, men inte värre
än att man stod ut med det. Han hade en
förnimmelse av, att han fått en taggig, böjlig
sjöstjärna in i buken, en levande sjöstjärna, som
rörde sig och ville ut. Han vågade inte se ner,
han vågade faktiskt inte.
Han reste sig på händerna som en säl och
märkte att marken under honom var blodig.
Kullen låg alldeles lugn och tyst, granarna
sträckte fortfarande såriga armar mot honom.
En bit ifrån honom låg tre, sammankrupna
klädbylten. Två gråaktiga, ett brunt. Och
plötsligt såg han, att ett av de gråaktiga byltena
var fänriken. Han kände igen vårtan i hans
nacke. Fänrikens nacke var alldeles gul. Osunt,
otäckt gul.
Han lät sig sjunka ner på magen, och
sjöstjärnan rörde åter på sina taggiga armar.
Han stönade litet, det kom nerifrån halsen,
utan att han ville det. Så låg han på magen
med armarna framsträckta och ganska god
rörelsefrihet. Han såg, att ansiktet som sett på
honom också hade en kropp. En kropp i lång,
brun schinell. Och nedre delen på denna
schi-nell var alldeles svartaktig av blod.
Det är en slobo, tänkte han slö av
ansträngningen att vända sig.
Någon talade till honom. Talade genom en
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0203.html
