Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Fredrik Böök: Heibergs visdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK RÖÖK
HEIBERGS VISDOM
1
De som bär danska kronan heter
omväxlande Frederik och Christian, de som under
århundraden härskat över den danska
skådeplatsen och därmed över det andliga livet heter
Holberg och Heiberg — vid sidan av dem ter
sig andra tronpretendenter nära nog som
usurpatorer. Långa tider har de härskat samtidigt.
Holberg grundade den danske Skueplads, och
gjorde därmed Köpenhamn till ett europeiskt
kulturcentrum, vid en tidpunkt då Nordens
övriga städer ännu blundade i
omedvetenhetens halvmörker. Det vunna försprånget gick
inte förlorat. Hundra år senare besteg Johan
Ludvig Heiberg teatertronen. "Den politiske
Kandestøber" hade haft sin premiär 1722, de
första tio komedierna hade tryckts 1724;
hundra år senare, i november 1825, uppfördes
den första vådevillen, och i juni 1829 skrev
Johan Ludvig Heiberg till sin gamle blinde far
i Paris, att det givits 155 föreställningar av
hans stycken, att han under den sista säsongen
fått fjärdedelen av alla teaterkvällar på sin
lott. Han borde kunna känna sig som suverän
härskare; så mycket mer som han dessutom
blev den estetiska kritikens mästare, den goda
smakens lagstiftare, i mer än halvtannat
decennium var teaterns chef och vid sin sida hade
landets genialaste skådespelerska, Johanne Luise
Heiberg.
Men kan hans ställning likväl jämföras med
Holbergs, har hans makt lika solida
grundvalar i danskt själsliv? Den har i varje fall
svajat mera för opinionerna och tidsskiftena.
Ingen skulle nu ha panna att påstå, att
vådevillerna, som för ett sekel sedan roade den
danska publiken så intensivt, verkligen
förmår tävla med de holbergska komedierna; de
jublande skrattsalvor, som en gång hälsade
dem från raderna, klingar inte lika friskt, det
fina leendet från parketten har blivit förstrött
och vänligt, en aning nedlåtande. Det
förefaller inte mycket sannolikt, att deras
popularitet skulle komma att grönska upp i
framtiden och skjuta nya skott; deras framgång
var temporär och lokal, den har aldrig gått
ut över grannländerna och Europa som
Holbergs rykte.
Heibergs tron har vacklat, hans hegelska
filosofi och estetik, en gång allsmäktig, sätter
inte längre sinnena i rörelse på samma sätt
som Grundtvigs nationella förkunnelse eller
Kierkegaards religiösa grubbel; men störtat
har den inte. När Danmark i sin hemsökelses
stund mönstrade sina andliga tillgångar,
hyllade sin inhemska tradition och flätade
lagerkransar åt sina penater, så var Heiberg inte
bortglömd. På nyåret 1941 gick det två av
hans stycken över Köpenhamns scener,
nämligen det patriotiska och rojalistiska
paradstycket "Elverhøi", som fröjdat generationer,
som upplevat mer än ett tusen föreställningar,
och som ännu kunde vinna en succés d’estime
på sitt tekniska mästerskap och sin
smakfullhet, samt den apokalyptiska komedien "En
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
