Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Peter William Nisser: Spillror. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER WILLIAM NISSER
En strof hamrade hela tiden i hans hjärna.
Det blev ofta så för honom, när han var ensam
och allt var tyst. Sådana där strofer hade ofta
hindrat honom från att läsa, när han låg vid
universitetet. Den malde och malde i hans
huvud. (Och han konstaterade fullkomligt
logiskt, att förstörelsen i hans kropp tydligen
inte sträckt sig så långt som till hjärnan ännu.
Jo, på ett vis. Det milda, bedövande giftet
hade spritt sig dit.)
Han hade hört denna strof sjungas av många
stämmor en gång. Och bakom stämmorna, som
klingat som metall, hade en stor orkester rört
sina instrument med mäktig mässing, vinande
violiner, milda träblåsare och gälla flöjter:
"Seid umschlungen Millionen!"...
Han hade fått en viss nimbus kring sig i
H—fors, bland kamraterna, för att han gick
på konserter och hade reda på musik. Nu
slöt sig porten i granitmolnen. Det började
skymma. Men Haukkila var alldeles lugn. Han
hörde långt borta den mäktiga musiken, de
tunga tonerna.
"Alle Menschen werden Brüder" ...
I en plötsligt uppflammande bitterhet kom
det barocka, det groteska fram inför honom.
Dessa strofer och så denna plats. Här låg de
om varandra, dessa bröder. Men han hade
dock kommit så långt, att han inte hatade.
Kanske faktiskt Jevgenij var hans bror. Det
trodde han nu inte förstås. Jevgenij var en
ryss, en slobo. Men en snäll slobo. Han tyckte
om honom. Bröder, bröder, ringde det i hans
huvud.
Mot natten började krampen skaka honom.
Han vred sig fram och åter, kände inte mycket,
men förnam ibland den där sega, kväljande
ångesten. Stjärnorna dansade i cirklar över
honom, månen sänkte sig ned och ville
uppsluka honom med sin tandlösa käft.
Sjöstjärnan kravlade och kravlade. Men detta var
endast i korta blixtar av medvetande. Oftast
låg han i mjukt flödande, barmhärtigt mörker.
Han kände intet, visste intet, inte ens att han
stönade högt och rosslande.
En räv smög försiktigt fram och nosade på
liken. Han blev skrämd av stönandet och slank
bort. En uggla for med ljudlösa vingslag över
kullen, slog ner i en av de stora, såriga
granarna och skrek gällt. Långt, långt borta
hade artillerielden tagit i. Artillerielden från
den finska offensiven.
Men offensiven hade lämnat kvar en liten
vrakspillra här, innan den vräkte vidare. Och en liten
del av denna vrakspillra levde ännu och stönade.
Mörkret blev gråare, skymningen kom
smygande, rev isär dimmorna, som stod som feta
spöken över kärret, trevade uppför kullen och
kände på Haukkilas ansikte. Himlens färg
förvandlades från mörkt koboltblå till opal.
Morgonstjärnan, som stått stilla och strålande över
skogen i öster, bleknade, men inne i den flyende
natten grinade fortfarande månen tandlöst, som
en sista efterpatrull från mörkrets armé.
Ugglan lyfte från sin gren och flög ljudlöst
genom den kristallklara morgonen in i en tät
gran, där inte kråkorna skulle nå henne.
Och himlen blev slutligen röd som eld i öster.
Den sena septembermorgonens obeskrivliga,
friska klarhet låg över allt. Ljuset spred sig,
började treva ned mot kullen med granarna.
Haukkila såg med vidöppna ögon ljuset komma.
Hans ögon var en rusigs, han visste inte mycket
mer, vad som skedde omkring honom. Men han
såg fortfarande ljuset. Han låg litet på sidan,
hans ansikte var redan gult och tunt.
Solen gick nu upp, och som om han väntat
just på detta, kastade sig Haukkila i ett sista
omedvetet krampanfall på rygg. Han låg med
armarna utsträckta och famnade det första
solljuset. Hans ögon blev sakta grå och stela.
Han var död och visste intet mer.
Men kanonerna dundrade fortfarande långt
där borta. Dundrade i den klara
septembermorgonen och spräckte dess stilla, speglande
skönhet med sina tunga skrällar.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
