Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Flykten från Paris, 8 bilder av Lo
Håkansson. Vasa-Teatern.
Lo Håkanssons skildring av sin flykt från
Paris under sammanbrottets veckor, som kom
ut ungefär för ett år sen, minns man som en
både övertygande och sympatisk bok. På
samma erfarenheter har hon byggt sitt
skådespel; dess personer följer i stort sett samma
resrutt, och man känner igen några av dem.
Men pjäsen är inte på långt när lika bra
som boken. Författarinnan har försökt ersätta
dokumentariskt med dramatiskt, men det
dramatiska har till största delen blivit
egendomliga sammanträffanden och konventionella
kärleksöden, upphöjda talesätt och lustigheter i
vapenrocken. Stycket saknar atmosfär och är
helt enkelt långtråkigt, och dialogen är till
största delen alldeles omöjlig. Det hjälper inte
att ämnet är stort och uppskakande och att
författarinnan gått till verket med allvar:
turneras historien på det här sättet, rör den en
inte mer än en banal veckotidningsnovell.
Att den vidlyftiga ensemblen skulle kunna
göra mycket av en sådan pjäs var inte att
begära, och mycket gjordes inte heller. Bland
det som fastnade i minnet var Dagny Stenius’
hysteriska professorsfru, som med härsklystet
moderliga fingrar ständigt ordnar sin dotters
hår, Signe Lundbergs Mère Mullot, en
förtvivlad degbulle, och Curt Masreliez’ unge
engelsman med den trevliga brytningen.
Thorsten Jonsson
Claudia av Rose Franken. Dramatiska
Teatern.
Claudia är släkt på långt håll med målaren
Greuzes flickor med sönderslagna krukor,
tomma fågelburar och andra symboler för nyss
förlorad oskuld. Claudia är visserligen gift, ty
pjäsen är ju amerikansk, men så nyligen och
vid så unga år att det erotiska för henne
alltjämt är något vansinnigt spännande.
Författarinnans inställning till sin hjältinna har till att
börja med något av den upphetsade
nyfikenhet och välvilja varmed en äldre kvinnlig
släkting kan omfatta en ung dam som just kommit
hem från sin bröllopsresa. Claudia är ekivok
men på det näpnaste och omedvetnaste sätt.
Claudia gör i sin naivitet de mest kittlande
opassande frågor. Litet pinsamt är det nog men
ganska barnsligt — även av författarinnan.
Småningom övervinner dock Rose Franken
sin förtjusning över Claudias erotiska
oskuldsfullhet och gör henne till ett litet
psykoanalytiskt problem. Claudia lider av
modersfixering, därav hennes oförmåga att mogna till
kvinna och ansvarsmedveten maka. Man
befarar att pjäsen nu skall hamna i ett
beskäftigt schematiskt psykologiserande av den sort
som blivit på modet i moderna missromaner,
men till ens angenäma överraskning löser Rose
Franken Claudias komplex med riktigt varsam
och kultiverad hand. Sista akten har visst
allmänt ansetts skäligen påkostande i sin
sentimentalitet och ädelhet, men i den förnimmer
man en skälvning av liv och inte bara teater.
Man kan finna några moment däri verkligt
rörande om man inte är rädd för att känna sig
hjärtnupen.
Dramatens "Claudia"-föreställning, som med
stor omsorg satts i seen av Carlo Keil-Möller,
blev styckets obetydlighet till trots en liten
upplevelse tack vare Inga Tidblads bländande
spel i titelrollen. Den låg sällsynt väl till för
henne och hon utformade den med en rikedom
på nyanser som inte finnas med i replikerna.
Hon sekunderades utmärkt av Håkan
Wester-gren som mannen och Harriet Bosse som
modern. Georg Svensson
Film
Lågor i dunklet. Hasse Ekman. Terrafilm.
Det är aktningsvärt att Hasse Ekman, som
efter sina senaste framgångar som regissör kan
få göra ungefär vad slags film han vill, valt
att göra något för svenska förhållanden så
ovanligt som en "psykologisk thriller".
Huvudpersonen i "Lågor i dunklet" är pyroman, en
dubbelnatur som till vardags uppträder som
en tillknäppt, litet löjligt prudentlig
läroverkslärare men som inom sig bär på ett rasande,
otillfredsställt självhävdelsebegär. Det antydes
att hans sjukliga böjelse är frukten av detta
begärs undertryckande genom en olämplig
uppfostran. Den hos alla barn naturliga
destruktionsdriften har hos honom aldrig fått
ta sig de vanliga oskyldiga uttrycken,
följaktligen har den magasinerats till en förtärande
lidelse, som vid tillstånd av stark affekt
spränger sina fördämningar. I filmen äro dessa
affekter genomgående svartsjukebetingade; var
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
