Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gång läraren tror sig finna bevis för att hans
hustru älskar en annan grips han av ett
van-mäktigt raseri som endast kan utlösas genom
att han anlägger en eldsvåda. Stig Järrel gör
denna roll med målmedvetet betonande av det
patologiska, men värst djupt under det mimiska
når han inte. Han verkar mera
vaxkabinettsfigur än tragisk människa, och det hör till
filmens ouppklarade mysterier hur en så
älsklig och normal kvinna som Inga Tidblads
husmor kunde komma på den tanken att gifta sig
med honom efter blott ett par veckors
sommarflirt. Det förutsättes att pyromanen har sina
normala mellanperioder då han kan verka rar
och rörande, men filmen har inte givit sig tid
att belysa den sidan av hans karaktär.
Som thriller är filmen valhänt och
beskedlig. Någon spänning kan inte uppstå, eftersom
man bara behöver ha sett Järrel en gång för
att förstå att han är farlig för den allmänna
säkerheten. Mera dramatik kunde ha utvunnits
ur eldsvådorna och brottslingens ertappande,
men man har inte velat kosta på sig att
engagera brandmanskap, polis och
folksamlingar. Den tacksamma internatskolemiljön är
endast antydd genom några lektionsscener
och rumsinteriörer. Sammanlagt en rektor och
tre lärare skymta i hela filmen, och när
rektor skall visa skolanläggningen för den
nya husmodern sker detta med hjälp av en
modell! Var det omöjligt att för inspelningen
få utnyttja till exempel något av
Sigtunaläroverken? Att svensk film inte har samma
ekonomiska resurser som den amerikanska inses,
men det förefaller som om producenten i det
här fallet av pur lättja gjort det litet för
bekvämt för sig. Denna lättja är också
märkbar i manuskriptet, som obesvärat underlåter
att ge besked även på åtskilliga detaljfrågor.
Fotograferingen är som så ofta i svensk film
för brutal och har alls inte kommit till rätta
med Inga Tidblads ansikte. Bra musik av Stig
Hanson. Georg Svensson
Två världar (Der Weg ins Frei). Rolf
Hansen. Ufa.
Vem dömer? (Ich klage an). Wolfgang
Lie-beneiner. Tobis.
Den tyska filmen har inte skurit några mera
uppseendeväckande lagrar under de senaste tio
åren. Enstaka prestationer har kunnat väcka
respekt, Leni Riefenstahls bildreportage,
Jan-nings som bydomaren i "Den sönderslagna
krukan", det överdådiga scenariot till
"Permission på hedersord". Men det har varit
svalor, som inte gjort någon sommar. I stort
sett har filmen under det tredje riket,
alldeles bortsett från tendensen, varit
konstnärligt svag, rentut sagt tråkig och fullkomligt
legat i skuggan för fransk, amerikansk och
engelsk film.
Det har varit en svensk stjärna förunnat att
bli galjonsbilden för denna filmkonstnärliga
misär. Hur magnifik till det yttre Zarah
Leander än är, är hon en medelmåttig aktris, och
alldeles särskilt ödesdigert blir hennes
framträdande, då man envisats att göra henne till
hjältinna i de mest omöjliga och
melodramatiska historier. I "Två världar" är hon en stor
operasångerska i Wien under oroligheterna
1848. Hennes öden är ytterst märkliga. Först
"spelar" hon död för att undgå en otrevlig
beundrare, och sedan, då hennes man, som
tror, att hon verkligen tagit livet av sig, gift
om sig och fått en son i sitt andra äktenskap,
begår hon verkligen självmord för att inte
förstöra hans lycka. I denna trista och
meningslösa berättelse går hon omkring som en
mannekäng för extravaganta klänningar och tragiska
känslor. Det är ett vackert utanverk. Ett
poserande med kärlek och död. Förljuget — med
ett ord.
Men den som tror, att den tyska filmkonsten
därmed har sagt sitt sista ord, begår tydligen
ett misstag. Helt plötsligt dyker det upp en
film, som på svenska blivit kallad "Vem
dömer?" och som visar sig vara inte blott
överlägsen allt vad tyskarna tidigare gjort
under den nuvarande epoken, utan fullt
jämbördig med den bästa internationella
filmkonsten. Inom denna ansluter den sig närmast
till de stora amerikanska läkarfilmerna.
Samtidigt är dock motivet fullt originellt. Det är
inte vetenskapens seger, utan dess nederlag,
som vi får bevittna i skildringen av hur en
framstående medicine professor kämpar dagar
och nätter på sitt laboratorium för att finna
botemedlet för den dödliga sjukdom hans
hustru lider av. Men alla hans ansträngningar
är förgäves. Obevekligt tynar hon bort för
hans ögon. För att bespara henne de
ohyggliga lidanden, som är det enda hon har kvar av
livet, ger han henne en giftdosis, så att hon dör.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
