Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Till denna förhistoriskt overkliga värld — en
värld före den stora nedisningen — föres man
tillbaka av den verserade ädlingen Joachim
von Kürenberg i hans biografi om kejsar
Wilhelm II. Författaren, som under kejsartiden
varit diplomat men senare ägnat sig åt att
skriva biografier, intar inför föremålet för sin
studie en respektfullt kritisk hållning, på vissa
punkter kanske en smula för
hovmannamäs-sigt diskret. Ett exempel erbjuder Kürenbergs
ytterst knapphändiga referat just av kejsarens
intervjuuttalande i Daily Telegraph. Det blir
för läsaren obegripligt, hur denna intervju
kunnat få så katastrofala konsekvenser, men
om man på annat håll tar reda på vad
Wilhelm II egentligen sade, konfronteras man med
en störtflod av anklagelser och hotelser,
blandade med utbrott av sårad fåfänga och
självbelåtet skrävlande.
Det måste dock erkännas, att i jämförelse
med senare tiders oratoriska prestationer verka
dessa utgjutelser, liksom de flesta av de
hero-stratiskt ryktbara kejsartalen, relativt ofarliga.
Men på den tiden ansåg man tydligen, att
varje ord av den tyske statschefen var avsett
att betyda, vad det bokstavligen betydde, och
på så sätt lyckades kejsaren oavsiktligt sprida
en stämning av oro och internationell misstro,
som i inte ringa mån bidrog till att skärpa
det allmänna läget. Var det månne minnet av
kejsartalen, som verkade så avtrubbande, att
man senare runtom i världen kom till den
slutsatsen, att en tysk ledares ord inte borde tas
på allvar, att "det bara är som han säger",
och att hans hotelser inte voro så illa menade?
Förnam man inte skillnaden mellan en i grund
och botten okrigisk men av nervöst
självhävdelsebegär besatt dilettant och den absolut
skrupelfrie diktatorn?
Även när det gäller kejsarens privata
förhållanden bemödar sig Kürenberg om ett
höviskt uppträdande och avvisar memoarer,
vilkas innehåll han på grund av deras
"taktlöshet" finner nedsättande för kejsaren. En
historikers uppgift borde väl eljest vara att
pröva, vad som är sant, och när det gäller
kejsar Wilhelm, kan det inte förnekas, att han
i sitt personliga umgänge ofta gav prov på en
häpnadsväckande brist på balans. Man skulle
nästan kunna tro, att han drevs av ett oemot-
ståndligt begär att stöta så många som möjligt
för huvudet. Bysantinismen vid det kejserliga
hovet är också beryktad, och man får inte bara
skjuta skulden på omgivningen. Det devota
smickret skulle aldrig ha kunnat frodas, som
det gjorde, om inte kejsaren med missnöjda
gester avvisat var och en, som vågade yttra
ett allvarligt och eftertänksamt ord.
"Schwarz-seher dulde ich nicht in meiner Nähe."
Efter krigsutbrottet drar sig kejsaren på ett
frappant sätt tillbaka — sabelskramlet upphör,
när man börjar skjuta skarpt. Nu får han
också i sin närmaste omgivning en man, som
varken kan sjunga några "rosensånger" som
Eulenburg eller berätta några anekdoter som
Bülow men som med järnhård beslutsamhet
utan alla underdåniga krumbukter driver sin
vilja igenom, nämligen Ludendorff. Från hösten
1916 är kejsaren praktiskt taget maktlös, och
han, som förr under manövrerna i de mest
sårande ordalag kritiserat sina generaler, måste
nu stillatigande acceptera allt som Ludendorff
befaller. Kejsaren har själv gjort en del
kommentarer till denna utveckling, präglade av
bitter resignation, men dessa har Kürenberg
inte omnämnt. Möjligen beror hans tystnad på
att materialet framdragits av den
riksdagskommitté, som undersökte anledningarna till
sammanbrottet 1918. Överhuvudtaget är biografien
anmärkningsvärt knapp när det gäller
krigsåren. Om diktaturen Ludendorff och kejsarens
faktiska avlägsnande från makten får man
aldrig något klart besked; det verkar som om
författaren inte velat syssla med denna period.
Abdikationen betraktar han som en
angelägenhet, som bara gällde Wilhelm II; i själva verket
stod man ju inför en allmän politisk kollaps,
vars första offer var det bayerska kungahuset,
som störtades redan före revolutionen i Berlin.
Avslutningsvis berättar författaren om ett
besök på Doorn 1935 och om ett samtal med
exkej saren, som tydligen aldrig besvärats av
någon djupare självrannsakan. Denna stannar
i så fall vid att monarken skänker författaren
sitt porträtt med den patetiska påskrift, som
fått ge boken dess titel. Av intervjun att döma
var Wilhelm II annars ganska nöjd med sin
egen tid. Kanske tyckte han, att det just inte
blivit så mycket bättre sedan han kommit bort
ur historien. Ulf Brandell
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
