Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
KONSTNÄRINNAN
ISABELLE
Ur ett kommande arbete
Trettifem år är jag
På vintern sade hon till sig själv att hennes
ålder, om den var trettifem eller trettifyra eller
trettitre eller ännu lägre, var en hög ålder
i vars bortrunna, förbrukade summa hela livet
fanns. På sommarn, när den kom, kunde hon
säga sig att det halvår som gått dragit henne
tillbaka från den höga åldern till den
mognande, skapande medelåldern eller från
medelåldern till ungdomen — en ungdom som
visserligen inte var tid utan mera då en känsla:
ungdomlighet.
Nu måste du spotta opp dej, Isabelle!
Man sa att en kvinna inte kunde vara
skapande, knappast återskapande, jo, speglande,
en som speglar konst och speglar musik och
speglar himlens skönhet och mannens högsta
tankar, jo, det gick man med på, men inte
skapande. Det var som med japanerna. Hon
hade ett tidigt argument mot detta. Utan att
yttra sig om japanerna yttrade hon sig direkt
om kvinnan.
Jag vill inte ta några exempel (sade hon).
Exemplet är jag själv, Isabelle-Själv.
Hon spottade opp sej ofta, men melankolin
och den höga ålderdomen puffade snart ner
henne igen. Hon ställde upp den undangömda
duken på staff lit i sin ateljé och gick ut i
kokvrån och satte på tevatten. När hon kom
tillbaka tog hon kolet och drog ett streck. Ibland
blev det några linjer, ett ansikte, en kropp.
Hon rös till, och nu kokade tevattnet. Den
tunga klockan av marmor och falskt guld
i fönstret ingrep. Djävlar anamma, klockan är
två, sade klockan åt Isabelle. Hon lade huvudet
på sned och kisade på skissen, grunden,
utgångspunkten. Kanske det är något storslaget,
tänkte hon. Det är nog skit, tänkte hon när
tevattenkokarens långa, låga, hesa vissling åter
nådde hennes medvetande. Den hade visslat
hela liden. Den var tiden som sprutade ut med
ångan genom den visslande snurran i
locket-Jag är nog inte särskilt begåvad, tänkte hon,
dubbelt tvivlande, tvivlande på sig själv och
på sitt eget tvivlande omdöme om sig själv.
Hon slängde sig på dyschan, slöt ögonen och
stirrade genom flimrande näthinnebilder in
i sig. Där så" hon hur det kunde vara. En del
saker skulle man kunna göra. Jag kan nästan
allt som jag inte vill göra. Om jag ville göra
det så skulle det kanske bli fina ting.
Glöm inte att du är en Verolyg!
Då skrattade hon högt, rått, för sig själv,
öppnade ögonen, välte över på magen och låg
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
