Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRINNAN ISABELLE
som Cleopatra kanske legat och såg ut som
>une femme fatale. Hon såg verkligen ut så och
kunde se det i spegeln på andra väggen. Halsen
var sträckt så att profillinjen blev perfekt. Hyn
var fint gult vit, guldgult i fanns också.
Munnen var ett tvärsnitt genom lidelse och last och
ett rött sår, som hon strök bort då och då,
i nunneperioderna. Läpparna var inte tjocka,
men fylliga och känsliga och näsvingarna hade
•ännu större känslighet. Näsan var rak, smal.
Ögonbrynen täta och svarta och sträckte sig
ut i långa bågar: vingar. Pannan var ljus, fri.
Håret svart, glänsande svart. Om man gissade
på att hon var polska så hade man inte fel:
hon var det, fast för otroligt länge sen.
Huvudets, hårets, halsens, axelns och
ryggens kurvor — dem betraktade hon nu. Det
var inte förälskelse i den egna kroppen utan
•det var skärpt uppmärksamhet som fick henne
att glömma tevattnets jämmerpip och den
fördunstande tiden. Inte så illa ändå, ansåg hon.
Från vekryggen — (där slutade en gul, röd
och guldflammig blus: hon hade klippt drakar
och fjärilar och solrosor och påfåglar i gult
•och blått siden och klistrat dem på rött tyg, så
att det liknade batik, men hon vågade inte visa
blusen för någon annan än Johannes — och
■där började en blå kjol av grovt ylletyg, som
■dels var snäv, det var en hemlig
iakttagelse-och betraktelsekjol, och dels kort så att den
•inte täckte strumporna, som var svarta för
•dagen) — var linjen vacker. Hon måste vända
•ögonen från spegeln och titta över axeln, neråt.
Där blev den fulare, och hon sparkade av sig
de vita, mycket högklackade skinnskorna för
att få bort det som var för mycket sensualitet,
sexualitet ur bilden och få linjen ren. Det gick
inte ur den här aspekten. Hon måste se sig
på avstånd för att kunna se sig.
Jag ska ha en spegel som sitter som en
kompassnål i en stor spik mitt på väggen, beslöt
hon. Bara man nickar och ropar eja! så vrider
spegeln sig i liggande linje så att jag inte blir
ett snitt av mig själv utan en hel
horisontalfigur. Eller en spegel i taket, som man har på
fina bordeller i bordelländerna. Tanken släppte
fort detta. Vattenkokaren visslade. Hon reste
sig och kände sig kort och ömklig utan skor,
och gick ut i kokvrån och vred av gasen, den
dog med en suck. Hon hällde vattnet på
tekannan, släppte ner några korn, så några korn
till, och lät det stå och dra. Medan hon
väntade blev hon så melankolisk att hon gick in
i ateljén och lade sig på rygg på dyschan och
stirrade i taket.
–att du är en Verolyg!
Hon skrattade högt igen och klappade sig
på magen medan hon sneglade på linjen i
spegeln. Linjen försvann och allt blev grovt
bordelligt.
Nej!
skrek hon in i spegeln; hon reste sig på
armbågen och tittade.
Hon sjönk tillbaka och handen strök över
magen. Känslan i handen och i magen var inte
obehaglig, men hon sökte inte det behagliga,
någon i stället för man, en drömd man, hon
sökte det sanna, och det försvann nu. Handen
blev vilande på magen.
Verolyg
Den äkta Verolygen har vilat där inne under
många, skapande månader. Han låg där inne
och blev till av sin faders, Verolygens säd.
Jag var en mänska
Han trampade in i mig, i det som är mitt
liv, så äkta baltiskt baronlig som endast en
äkta Verolyg kan vara. Han var inte baron
heller, men det var ju det första man kunde
avstå ifrån.
Jag är en liten mänska som kommer från
Polen, och aldrig ska Polen dö, än är Polen
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
