Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Kafédörrarna slängde på sina automatiska
stängare och de nötta beslagen blänkte gult.
Stolarna gick i rödbrunt, golvets grågula
sågspån gjorde lokalen mörkare. Taket hade grå
stuck. Glasprismorna i taklamporna samlade
små flisor av ljuset utanför.
De hade ställt en röd byrrh-cassis framför
henne. Den var en klump rött omsluten av
glasets gröna hölje; själva ytan var mörkbrun,
nästan svart eller helt svart.
Hon hörde viskningen. Isabelle Verolyg
— Erland O vids änka — målar själv.
Kaféinteriör
Reflexerna från butelj raden på de långa
glashyllorna i baren, sifonerna, de smala, höga
eller de fingerborgssmå glasen på den höga
zinkdisken var kvällens skala, som gick från
lysande vitt, havsskumvitt med alla dess
nyanser, över grönt och blått och violett, över gult
och rött, ner till brunt och djupsvart.
Rörelserna av händer och kroppar var grova eller
oändligt linjefina. Hon kunde uppfatta
ansikten, lemmar och möbler som breda band av
färg på duken eller som hårfina penselstreck,
som spröda nålrispor i själva kvällens hud
eller i stadens hud, på livets rena papper eller
mjuka, fasta kopparplåt. Butelj raden kunde
man, som många av de yngsta, uppfatta som
ett brett leende ur en grinande, ovårdad mun
med vanskötta tänder. Korkarna och
propparna av glas och metall kunde man likna vid
gaturader av moskéer och oljecisterner. Inne
i spegelns skymning djupnade deras färg eller
suddades ut.
Buteljerna stod där och var kvällens alla
möjligheter.
Genom de vidöppna dörrarna in till stora
kaférummet, där hon var nu, bildade de hans
bakgrund. Han och Léon och Tagué Nileçonne
satt på stolarna, hon själv och Ericque Obérgue
satt i den svagt knarrande skinnsoffan.
L’Exposi-tion Internationale Mai—Novembre etait finie
ou non, den blev aldrig färdig, och den skulle
fortsätta nästa år och tog aldrig slut. Ericque
var architecte, Tagué målare, Léon kritiker och
samlare. De hade flyttat över från Coupole, där
hon inte druckit något, hit, där det röda stod
framför henne. Hon smuttade på det för att se
hur det förändrades.
Ericque kände honom från förr och sa att
han var här i affärer.
Bakgrunden gjorde honom ännu bredare.
Ansiktet var slätt och vänligt men inte med
ett undfallande uttryck. Det fanns stor kraft
i det, kände hon. Hans färger var vänligt ljusa,
ögonen iakttagande men inte girigt värderande.
Gestalten var kort, men den skymde ändå
mycket av glittret bakom. Huvudets linje var
ren.
Hans sätt att tala var långsamt och
omständligt, men hon förstod att han kunde uttrycka
sann vrede och livlig glädje.
Hans leende kom snabbt. Läpparna delade
sig, tänderna glimtade till och fina rynkor
uppstod kring ögonen, som var blå och grå och
gröna och någon gång fick ett brunt skimmer.
Ärade fru Verolyg, sa han.
Genre ocli genre liumain
Fettkrita och olja
Den amerikanska författaren slog sig ner
med ett stort skratt och det följdes av hans
irländska frus serier av skratt som förr
kallades pärlande men närmast liknade ringningar
i små brons- och mässingsklockor och en och
annan silverklocka. Paret väsnades mycket för
vad de skulle dricka och fick det och drack
opp och kom inte ihåg att de fått det. De var
heta av kärlek, ännu fyllda av den, och kom
med flammiga ansikten från sitt hotell och
skulle bara ner och supa en stund. Han kom
från Spanien i morse och hon hade väntat på
honom här i flera månader.
Kvällsljuset flöt över dem i breda strimmor
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
