Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRINNAN ISABELLE
utifrån bulevarden, från metrostationens lyktor
och från den starka lyktan på hörnet, och det
rann över dem från taket och besköt dem med
blixtar från flaskorna på hyllan och
barspeglarna och prismorna och de gula
metallbeslagen i de slängande dörrarna ut till gatan och
dörrstängarna (Système Tiras. Breveté).
Merde, sa han. To hell with that bloody
Franco. Jag ska skriva ihjäl honom. Ni sitter
här och vet ingenting om alltihop. Det luktar
fan av krig. Men mot honom är det rättfärdigt.
Garçon!
Han berättade så att det stod honom själv
upp i halsen, han förvred sitt kantiga, magra,
kraftiga, kärleksflammiga ansikte i en grimas
som visade att han grät som av en jordbävning
invärtes, och hans fru skrattade av rus och för
att han var här, nära henne, och för ingenting,
hon skrattade och skrattade som våren ända
till dess han själv började skratta.
Efter detta sa han: Det kan inte beskrivas.
Det skulle målas. Goya —
Och Picasso.
Ja. Picasso.
Sven X’et och Amelin skulle kunna göra
något av sånt, sa Ericque.
Och surrealisterna! Tout de mëme! trodde
Tagué.
Inte surrealisterna, sa den amerikanske
författaren. De skulle på sin höjd kunna uttrycka
hur de själva känner sig när de ser tortyren
eller utsätts för tortyren som de djävlarna
använder i sina fångläger, men de skulle inte
kunna skildra det i stort. De skulle inte kunna
meddela. Man skulle uppfatta att de kände.
Man skulle till och med kunna begripa vad de
kände. Deras kamrater skulle få ut valörer.
Men de skulle inte kunna beskriva det. Men en
målare, vilken som helst, han behöver inte vara
ett geni, bara en någorlunda tecknare, skulle
kunna beskriva hur det är — det utvändiga —
när man kör rödglödda nålar under naglarna
på fångar eller använder kastreringsklämmor,
krossar stenarna, långsamt. Tänk, den fete
Franco, som vet om det. Honom kommer
världen aldrig att glömma.
Bill! Billy! William! Man ryser nästan när
man hör dej!
Darling, förlåt mej, men jag blev så
förbannad. Jag är förbannad på honom. Jag hatar
honom. Men italienarna fick stryk som fan.
Förlåt mej. Garçon!
Cézanne
Cézanne skulle kunna göra det. Jag menar
måla det. Han skulle kunna uttrycka det för
alla tider. Åtminstone tror jag det.
De vände sig mot den korta, breda gestalten.
Jag tror det, sa han.
Cézanne?!
Cézanne! ?
Do you mean that? Really? No. I dont think
so. But -— Cézanne?
I think so, sa han sävligt och nickade mot
amerikanarn.
No, mister Crailönn. Cézanne — that’s the
other world.
What do you mean — the "other"?
Nu fanns det plötsligt mer folk kring.
Je ne crois pas, Monsieur Grilon. C’est
impossible -—• pas Cézanne, Monsieur! Daumier,
kanske. Ou van Gogh, si vous voulez. Mais pas
Cézanne.
Jag tror det, min herre. Men naturligtvis vet
jag inte. Men jag tror på möjligheten.
Gar nicht zu denken. Es ist unmöglich sich
zu vorstellen. Das ist was für Pechstein oder
Kokoschka — ja, ich sage: ich träge
Liebermann vor — oder sonst was anderes, nur nicht
Cézanne!
Jag kan tänka mig det, monsieur Grilonne,
sa hon.
Tagué sneglade på Ericque. Nu förde de ett
tyst samtal. De talade om honom. När hon sa
något om konst tänkte de alltid på honom, och
båda visste vad den andra tänkte. De har talat
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
