Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Artur Lundkvist: Amerikansk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
om Onan och den förspillda säden; och ropet
på världsundergång som ständigt återkommer,
det är den apokalyptiska Skökan som stiger
fram ur människans eget uppdämda blod för
att frälsa henne med död och förintelse. I vår
tid är det diktatorernas mystiska
blodssakrament, deras kommunion med folket genom
ritualmord: människogudar som driver folket
att offra och äta sig självt för att det ska
kunna återlösa sig och leva på nytt!
Det är en bok, född av en passion som både
flammar och omtöcknar. Den kan inte
recenseras; jag har bara i all korthet velat ge en
aning om dess art.
»
Allen Tate, en av de mycket hermetiska
poeterna i den sydstatsakademiska
Nashvillegruppen, alias "The Fugitives", är tidigare
bäst känd för sina "Reactionary Essays":
renodlat intellektuell kritik av poesi och idéer.
Han är reaktionär ungefär i Eliots mening,
och liksom Eliot är han samtidigt även
modernist: en paradoxal och på många sätt effektiv
kombination, kanske först lanserad av T. E.
Hulme. I sin nya essaysamling, "Reason in
Madness", fortfar Tate att gå emot tiden och
masstänkandet i sina skarpa, logiska
begreppsutredningar. Han diskuterar den litterära
kritikens verkliga uppgift, som i motsats både till
den gammalakademiska och den socialt
inställda kritikens uppfattning måste vara att
behandla diktverket inte främst i dess
historiska och sociala aspekter utan som diktverk.
Han försvarar den moderna poesien, samtidigt
som han strängt skiljer agnarna från vetet,
och hävdar att det alltid uteslutande är
intensiteten, den inre spänningen som gör versrader
till dikt. Han uppehåller sig vid traditionens,
kulturkontinuitetens problem: hur ska det
värdefullaste av mänsklig erfarenhet, tanke
och känsla, kunna överföras till nya
generationer i en tid av allmän upplösning? Utan en
sådan arvsföljd blir all utveckling omöjlig och
den skapande människans strävan förlorar sitt
perspektiv, sin vidsträcktare mening.
Tåtes kallt kirurgiska tankeoperationer är
inte alltid så lätta varken att följa eller att
sympatisera med. Ljuset är klart och kliniskt,
intrycket abstrakt och naket; hans
intellektua-lism kan stundom verka kusligt förintande, så
att knappast så mycket som ett
knappnålshuvud tycks återstå av någonting. Men han
är perfekt i sin art.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
