Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lagt, "Runeberg som estetiker", är den första
genomförda studie av den unge Runeberg
som gjorts. Som utgångspunkt har författaren
tagit Runebergs bekanta litterära polemik i
Helsingfors Morgonblad 1832—33 för att i
huvuddelen av sin bok behandla Runebergs
filosofiska åsikter. Men dessförinnan har
Tideström ägnat en utförlig undersökning, delvis
byggande på tidigare forskningsresultat av
Castrén, åt Runebergs ungdomsbiografi. Dessa
livsavgörande ungdomsupplevelser, som
författaren kallar dem, visar inte fram ett ljust
och lätt ansikte. Den harmoni och den glada
jämvikt som så dominerar vår bild av
Runeberg var då för honom snarare ett ideal än
en verklighet. Den yngling som slets mellan
kärlek och passion för tre olika kvinnor
ungefär samtidigt, som plågades av sjukdom och
ansattes av dödslängtan kunde inte gärna ha
en omedelbart ljus syn på tillvaron. Men ur
den vacklan, som överhuvud kännetecknade
Runebergs väsen vid denna tid, växte fram en
beundran för de honom själv olika, sunda
naturvarelser som han träffade på i den
klassiska poesien och i folklig diktning. Den
brytning som härigenom uppstod visar sig
klart i de litterära verk han ungefär samtidigt
skapade, den överspända och bombastiska
"Svartsjukans nätter" och den medvetet enkla
"Idyll och epigram". Författaren har velat dra
fram den lidelsefulla, svårbehärskade och
tragiska bakgrunden till den harmoniska och av
ljus tillförsikt genomströmmade poesi, som såg
dagen under 1830-talet. Detta för att visa hur
föga lättköpt och direkt ursprunglig denna
poesi var för honom och hur mycken
medveten reflexion och digert tankearbete som
hängde samman med dess tillkomst.
Runeberg gjorde vid ett tillfälle i samband
med sin kritikerverksamhet följande
definition av en konstdomare: "En sådan, som
jemte det han äger en medfödd förmåga att
skapa lefvande skönheter i konst, har med en
genomträngande speculation inbrutit i denna
förmågas natur och funnit dess lagar." Man
får hålla med författaren då han säger om
denna definition att den innebär ett
underkännande av de flesta recensenter. Men den
är nyttig att hålla i minnet vid läsandet av
Runebergs kritiker och filosofiska verk, där
man ständigt möter spänningen mellan
diktaren å ena sidan och tänkaren å den andra.
Vid behandlandet av en diktares
filosofiskestetiska åsikter och hans framställning av
dessa är det av stor vikt att ha i tankarna att
det är som diktare han innerst inne talar även
när han ger sig ut på spekulationens område.
Hans aspirationer kommer alltid att vara att
fånga bilden i dess lysande konkreta
uppenbarelse, sammansatt av språkets
genomtonande klang i luftsfärens färg eller vattendjupets
skimmer. När han nått detta är han till freds
och den intellektuella ansträngningen sjunker
tillbaka, fordrar inga logiska resultat. En
diktare kan aldrig nå fram till en
världsåskådning på samma spekulativa väg som en filosof,
då det alltid är de lysande ögonblicken som
betecknar hans väg i den intellektuella världen
och då han aldrig på samma sätt kan släppa
språkets, diktarinstrumentets, inom honom
sjungande ton. På ett påtagligt sätt kommer
detta fram vid de citat från Runebergs kritiska
och filosofiska författarskap Tideström
sammanställt med citat från det europeiska
tänkandets värld under det tidiga
adertonhundratalet. Den olikhet man här tydligt kan
förnimma har författaren inte uppmärksammat.
Man kan säga om en diktares tänkande,
speciellt gäller detta Runeberg, att det utförs
i samma arbetsluft där poesien blir till. Ja,
man skulle till och med kunna säga att det
inte är spekulativt intresse överhuvud som
driver honom till filosofiskt-estetiskt
författarskap utan hans traktan efter att komma i
beröring med den poetiska världen även utanför
konstskapandet. På ett ställe säger Tideström
efter ett längre citat från Runebergs fragment
av "Naturmenniskornas productioner" att R:s
framställning har en så ovig och
sammanträngd form att innehållet blir ganska
svårbegripligt, åtminstone för en filosofiskt mindre
skolad läsare. Trots sin sökande dunkelhet
kan den dock genom sin ständiga strävan att
hålla fast vid den konkreta bilden ge ett
mycket klarare intryck än en rent filosofisk
framställning av samma sak, som då
Runeberg liknar den försinnligade oändligheten
vid "ett djup i hvars mätning människan kan
liksom försvinna och komma ur sin
individuella begränsnings fjättrar".
I en reflexion som Runeberg skrev vid
mitten av 1830-talet heter det: "Det finns
ytterst blott en regel för konsten, den lyder:
se! — Dess storhet är att vara sann; dess ring-
5 BLM 1942 IV
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
