Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
het är att ej kunna ge ögon." Med rätta
anför Tideström härtill att Runeberg inte
bekände sig till en så realistisk konstuppfattning
som man nu lätt vill inlägga i dessa ord. Men
då han åt Runebergs yttrande ger den
tolkningen att vad konstnären skall se är tingens
idéer, blir man på något sätt förd på sidan
om den slutna innebörden och meningen i
denna allvarliga maning till konstnärerna. Ty
regler och förutsättningar för konstskapande
har på intet sätt förändrats under de hundra
år som gått och Runebergs korta reflexion
talar på samma sätt till konstnärer i alla tider.
När en diktare ser en sak är dess idé
för-smulten i synen med linjer och färger just i
dessas klarhet och lopp, men någon idé vet
först den analyserande tanken om efteråt. Att
Runeberg sedan omfattade den romantiska
läran om idéerna som den sanna verkligheten
är ett faktum som blott medelbart har att
göra härmed. På ett annat ställe återvänder
Tideström till diktarens synupplevelse och
säger: "Kanske är det för djärvt att förutsätta,
att Runeberg själv i sina inspirationsögonblick
skulle ha erfarit en rent fysisk förnimmelse
av skimrande glans och ljussken." Knappast
behöver man väl ifrågasätta detta utan stannar
väl i stället inför den olösta gåtan i det
gränsland där näthinnans och djupens synbilder
sammansmälta.
Gång på gång blir man vid läsningen av
denna avhandling överraskad av den
rikedom, det djup och den aktualitet som döljer
sig i det band av Runebergs samlade skrifter
som går under benämningen "Litterära och
strödda uppsatser". Man är Gunnar Tideström
synnerligen tacksam för den belysning han gett
åt denna del av Runebergs verk liksom àt hans
ungdoms- och tidiga mannaålder överhuvud.
Hans avhandling erbjuder en synnerligen
stimulerande läsning och den helhetsbild av
Runeberg man har, efter att ha läst hans bok, har
fördjupats. Den traditionella bilden av honom
som friluftsmänniska och jägare har fått den
tillsats som studier och kammarsittande skänker
och som Topelius skildrat i en tidningsartikel
1885: "Hyn, som på sommaren bryntes av
solen, bar på vintern gulbleka spår af
ansträngda studier." Det är detta ansikte som
Tideström främst velat återge och som han på
ett så framgångsrikt sätt ägnat sin egen lärda
möda. Carl-Erik af Geijerstam
Adertonhundratalets Rom
EIRIK HORNBORG: Roms tredje storhetstid.
Natur och Kultur 1941. 12:—.
Titeln på Eirik Hornborgs senaste bok
verkar en aning förbryllande. Antiken.
Renässansen. Men Roms "tredje storhetstid", när
inföll den? Enligt Hornborg mellan 1814
— det år då påven återvände till sin stad efter
Napoleonstidens peripetier — och 1870, då
Garibaldi intågade i det enade Italiens blivande
huvudstad. Politiskt spelade Rom — det vill
säga Kyrkostaten — en mycket underordnad
roll under ifrågavarande period, det framgår
med all önskvärd tydlighet av professor
Hornborgs framställning. I religiöst hänseende var
dess betydelse knappast större under
adertonhundratalet än före eller efter denna tid.
Återstår det allmänt kulturella området, konsten,
litteraturen, och det är naturligtvis det
Hornborg åsyftar. Men det kan så gott först som
sist sägas, att han inte riktigt lyckas övertyga
läsaren om Roms storhet i detta avseende. Vad
man framför allt saknar i hans för övrigt
utomordentligt sakrika, vederhäftiga och ofta
livfullt målande skildring av adertonhundratalets
Rom är just en aperçu över stadens betydelse
som impulsgivare för samtida västerländsk
odling. Att den spelade en sådan roll är
naturligtvis obestridligt, men enligt vår tids sätt att
se var dess inflytande snarast negativt,
hämmande. Med någon överdrift skulle man kunna
påstå, att adertonhundratalets europeiska
kulturhistoria är en oavbruten kamp för frigörelse
från Rom med allt vad det innebar av stelnade
doktriner i både etiskt och estetiskt avseende.
Vill man till varje pris vindicera en tredje
storhetstid åt Rom, torde den med större fog
kunna förläggas till sjuttonhundratalets senare
hälft, Winckelmanns, Lessings, Goethes och
Sergels tidevarv. Då riktades världens blickar
mot "den eviga staden", där man sökte och
trodde sig finna inte bara ett konstideal utan
ett livsideal. De tyska konstteoretikernas läror
förbundo sig med de engelsk-franska
samhälls-filosofernas och revolutionens idéer, och
resultatet blev — empiren, en modeströmning. På
grund av tröghetens lag fortsatte Rom länge att
utgöra målet för konstnärers och turisters läng-
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
